Jump to Navigation

We've moved! The new address is http://www.henriettes-herb.com - update your links and bookmarks!

Dill.

Botanical name:

Anethum graveolens, L. (Ferula graveolens, Sprengel). Tyskl. Dill. Engl. Dill. Frankr. Aneth.

Historik.

Något annat namn förekommer ej och några så kallade former i fråga om denna växt hava ej uppstått. Krondill är endast en benämning på vanlig dill, då densamma tillätes blomma och sätta frukt.

En historia från förf. elevtid tränger sig fram då tankarna börja kretsa omkring dillen.

Ett kvinnligt biträde från slottskökets regioner — inom parentes sagt, numera min hustru — kom en dag ut i trädgården och begärde »krondill». En av mina kolleger ilade genast åstad förmodligen i tanke att ett tillfälle skulle yppa sig att slå mig ur brädet. Om en stund uppsökte han till min förvåning trädgårdsmästaren på stället och undrade med en förvånad blick var i all världen krondillen växte, endast en dillsort var möjlig att anträffa nämligen vanlig sådan. Att ifrågavarande elev blev en mindre farlig rival säger sig självt.

Varav namnet dill kommit är ej med säkerhet känt. Enligt Prahn skall detsamma härleda sig från »Tille», vilket betyder rör, naturligtvis då med tanke på den ihåliga stjälken. Leunis åter anser att det kommit av »Theilen» (dela) med hänsyn till de findelade bladen. I 1600-talets svenska Horticultura förekommer det latinska namnet Anethum hortense.

Obestridligen tillhör denna ört våra äldsta kulturväxter. Den omnämnes i judarnas gamla religions- och lagbok Talmud (Kejsar Nicolaus ombestyrde utgivandet av en tysk översättning av denna märkvärdiga skrift i Berlin 1842).

I våra bibliska urkunder finna vi örten omtalad, enär fariséerna gåvo tionden av dill. De gamla romarna och grekerna odlade ansenliga mängder i sina trädgårdar och Plinus berättar att dillfrö användes som krydda. Virgilius nämner om dillens ljuva väldoft. Apicius har densamma upptagen i sin kokbok. Numera påstås att denna bok skall vara skriven efter Apicius' död, oaktat den bär hans namn. Huru därmed förhåller sig torde ej vara fullt utrett. Som bekant levde Apicius under Tiberii tid. Karl den store och Harpesträng upptaga dillen i sina skrifter, den senare under namn av dyllae. Till England infördes växten år 1570 och vid samma tid odlades densamma i Gref Ebbas (Grevinnan Leijonhuvud) trädgårdar belägna vid Arboga och Örebro.

Till dillens samtliga beståndsdelar satte våra förfäder stor tillit.

Arvid Månsson skriver att askan av bränd dill är sårläkande och Fischerström har gjort den erfarenheten att luften i nymålade rum rensas av upphängda dillkvastar. Hoffberg förordar bestänkning med dillvatten i sjukrum, vilket skall befordra sömnen. I en gammal handskrift rekommenderas till och med dill mot hicka och på samma ställe upplyses om att fröet besitter förmågan att öka kvinnomjölk.

En del författare hava ansett dillfrö skadligt för småfåglar, i synnerhet domherrar. Enligt folktron verkar dill mot trolleri och under häxprocessens dagar var det vanligt att dillfrö bars närmast kroppen insytt i små påsar.

Till en början användes dill endast till gurkor, det är först i senare tid som den kommit helt till sin rätt.

I Tyskland kallas den ännu i dag på sina ställen »Gurkenkraut», ett namn syftande på dess forna huvudsakliga användning.

Utseende.

Vem känner ej dillens yttre habitus. Den är medlem av familjen Umbelliferae. Växten har en blågrön färg och mycket findelade blad. Blommorna äro till färgen gula samt sitta samlade i dubbla flockar. Den tillhör våra ettåriga växter och är synnerligen benägen att själv sörja för sin fortkomst. Höjden varierar mellan 60 à 90 cm. Fröna äro platta, 4 mm. långa och 3 mm. breda samt försedda med en tunn list i kanten runt om. Ena sidan är fylligare än den andra och skyddad med tre åsar, någon gång fyra.

Hundrafrövikten är 0,18 gr.

Odling.

Att orda om dillens odling är måhända överflödigt, få kryddor förekomma så allmänt. Från den största herrgårdsträdgården till täppan vid torpet är den lika spridd. En krydda, som tillsamman med persiljan är a och o i den dagliga förbrukningen. Men hur är det, månne det ej ofta begås fel trots kulturens enkelhet? Först och främst syndas vid gallringen, ja, många t. o. m. uraktlåta denna åtgärd och anse den ej ens behövlig. Första sådden på kalljord, vilken företages i början av maj, sker i fyra rader på en vanlig trädgårdssäng. Den kan ej utföras så noggrant att tillräckligt utrymme gives. Större frömängd måste alltid offras än motsvarande det önskade plantantalet. Därav följer, att när tiden är inne, en gallring är av nöden, vilken giver plantorna ett inbördes utrymme av minst 10 cm. Härigenom erhålles av dillen en rikligare avkastning och kryddsmaken blir jämväl mera framträdande än hos sådan, vilken odlats tätt sammanväxt.

Dillfröet hör till de fröslag, vilka fordra riklig fuktighet i jorden för att groningen skall ske normalt. Därför, tillrådes att före sådden vattna i fårorna om torr väderlek råder och jorden förut är länsad på fuktighet. Ar fröet stöpt får det under inga förhållanden tillåtas torka efter sådden, innan groddarna visat sig ovan jord.

Angående odling i bänkar hänvisas till författarens förut utkomna bok: Handledning i drivbänkars skötsel.

I fråga om kultur i växthus nämnes endast, att även där dillen kan användas på tomma vinbäddar, i gurkhus o. s. v.

Fördelaktigast är dock att odla densamma i för ändamålet särskilt byggda grönsakshus. I dessa kan skötseln bliva mera rationell och följaktligen erhålles under sådana omständigheter en rikligare avkastning.

Sådden sker ej direkt utan utsättas plantor på 10 à 20 cm. avstånd från varandra. För att ständigt äga tillgång drivas två eller tre avdelningar omväxlande med varandra. Första planteringen kan ske i okt, andra i nov. o. s. v. Vad tiderna för övrigt beträffar, kunna de vara helt olika, avsättningsförhållandena bliva de avgörande. Husens bredd är bestämmande för antalet rader på mitten — eller sidobäddarna. Mellan raderna bör avståndet vara 15 cm. En temperatur av + 12 ° C. anses lämplig.

På kalljord sås dill två eller tre gånger under sommarens lopp. Den gamla metoden att kasta dillfrö bland andra köksväxter går ännu igen. Sistlidne sommar var förf. i tillfälle att se ett dylikt tillvägagångssätt, som numera bör lämnas ur räkningen, utom möjligen i mycket små koloniträdgårdar, där utrymmet är ytterst begränsat.

Dillfröets grobarhet varar ej länge, redan treårsfrö är praktiskt taget fullkomligt värdelöst, om ock någon liten procent är livskraftig.

Användning.

Dill är numera en oundgänglig krydda, torkad eller saltad är den lika användbar vid matlagningen.

Som färsk är den dock mest eftersökt. Bladen jämte de unga skotten användas till div. såser, avsedda till kött- och fiskrätter.

Till sallater av alla möjliga slag är den lämplig, ävenså till garneringar.

Vid kokning av kräftor tagas alla plantans delar i anspråk, samma förhållande vid inläggning av gurkor. Till surkål, av vilken i förbigående sagt minst en halv tunna borde finnas inom varje hushåll, användes endast frökronorna, likaså till ättiksgurkor och sötsura gurkor.

I förmögnare hushåll finnes färsk dill året om. Men där man måste räkna med en viss kassa får man tillgripa andra utvägar.

Under sommaren då dillen är som vackrast, intages densamma och upphänges i små buntar till torkning. Ännu bättre torde vara att salta in dill i glasburkar, varvid dill och salt lägges varvtals om vartannat. Sådan dill kan fullkomligt ersätta färsk under vintermånaderna.

Ur fröna erhålles en olja, vilken har användning inom parfymindustrien och vid likörberedning.


Kryddor och kryddodling, 1919, skriven av Pehr Boierth.



Main menu 2