Jump to Navigation

We've moved! The new address is http://www.henriettes-herb.com - update your links and bookmarks!

Anis.

Botanical name:

Pimpinella anisum, L. Tyskl. Anis. Engl. Anise. Frankr. Anis.

Historik.

Anis är en förkortning av det latinska namnet anisum. Få äro de örter, vilka, i såväl tal som skrift, behållit sitt grundnamn så oförändrat.

Endast namnet bröstört har i ett fåtal fall förekommit i litteraturen.

Med all sannolikhet äro de östra Medelhavstrakterna, Egypten och Syrien, att räkna som anisens hemland, där den enligt Th. M. Fries förekommer vild, om än sparsamt.

Känd av Roms lärda omtalas den redan i Columellas skrifter, vilka utkommo i Leipzig på 1700-talet och utgåvos i översättning i Hamburg 1769.

Columella var första århundradets e. K. mest bemärkta författare inom lantbrukets och trädgårdsodlingens område. Hans avhandlingar om vinodling erbjuda ännu i dag mycket av intresse.

Dioscorides, en grekisk läkare och författare till »Materia medica», omnämner att

bästa anisen kom från Kreta och därnäst från Egypten. Plinus, även han en produktiv naturhistorieförfattare, född år 23, påpekar att Pythagoras' älsklingsrätt var anis. Pythagoras levde under tiden mellan år 540 och 500 f. K. och var, bedömd efter sin tid, en stor örtkännare.

Virgilius, den store romerske diktaren, vilken föddes år 70 f. K., intresserade sig även han för anisplantans frukter.

Vidare omnämnes kryddan av Karl den store i hans »Capitulare» samt av Henrik Harpestreng, dansk »medicus et canonicus» i Roeskilde, död år 1244. Av hans örteböcker har Molbeck utgivit tvenne i Köpenhamn år 1826. Till stor del äro de, enligt Klemming, grundade på en latinsk dikt »De viribus herbarum» från tionde århundradet, ehuru den romerske skalden Aemilus Macer med orätt fått äran därav.

Redan i början av fjortonde seklet var anisen känd i Sverige (enligt andra under 1300-talet). Diplomatorium Svecanum upplyser om att vid en adelsmans begravning i början av 1400-talet förbrukades 3 pund därav till olika ändamål. Oss synes denna mängd drygt tilltagen men dåtidens seder och bruk voro väl sådana.

Under det 16:e århundradet odlades anis i mycket stor utsträckning omkring Erfurt. Att därstädes producerades stora mängder torde vara självklart, då närmast liggande byar blevo kallade »anisbyar».

Under äldre tider ansågs anisen besitta en mångfald goda egenskaper, eller, som det då benämndes, »dygder».

Arvid Månsson ansåg att den minst kunde bota hjärtsjukdomar förutom febrar m. m. Hans örtabok utgick i ej mindre än 7 upplagor 1628-1654.

I en handskrift från början av 1500-talet, skänkt till Kungl. Biblioteket av generaldirektör M. Huss, läses följande: »Anis dughir fore syukdom i mielta oc lifwir oc okir quinno myolk oc wekkir lustha till quinnor.» [Anis duger för sjukdom i mjälte och lever och ökar kvinno mjölk och väcker lust till kvinnor.]

Raymundus Lullius, född på ön Minorca i Medelhavet omkring år 1235, upptager anis såsom en av de förnämsta medicinska örter jorden frambringat.

Därmed må vara hur som helst, ett faktum är dock, att Raymundus arbeten till ett antal av över 400, därav många naturvetenskapliga, tjänat till källor för senare författare, som skrivit örteböcker.

Ett av hans större verk är »De secritis naturae seu quinta essentia». Oaktat sin flitiga författareverksamhet företog han vidsträckta resor som korstågspredikant och under en sådan fann han martyrdöden i Afrika.

I Tyskland ansågs ännu vid slutet av 1800-talet på sina ställen anis vara ett gott medel mot »maran» [mardrömmar?], varför kryddan stundom lades under huvudkudden. Vidare tvättades ansiktet i anisvatten varigenom ett ungdomligt utseende skulle kunna bibehållas.

Ej utan skäl tillhör anisens produkter även i vår tid ett välförsett apotek och har således ej helt förlorat sin forna betydelse.

Utseende.

Anisen är en ettårig växt tillhörande släktet Umbelliferae och sålunda en representant för de flockblomstrigas familj. Blir mellan 35 à 60 cm. hög beroende på jordens beskaffenhet. Ofta skrives 25 à 40, vid riksmuseet blev den föregående sommar t. o. m. 65 cm. Bladen äro, vad de övre beträffar, djupt flikade. Småflockarna sakna skärmblad. Blommorna äro till färgen vita och sitta samlade i dubbel flock.

I regel finnas 7 à 10 st. större flockar, vilka var och en bestå av 10 à 15 st. små. Varje liten flock består ay 8 à 15 blommor.

Frukten är en klyvfrukt, som sönderfaller vid mognaden i två hälfter, vardera innehållande ett frö. I medeltal äro frukterna 3 mm. långa och 2 mm. tjocka, ovala, vid skaftet något fylligare, vidare mjukt håriga, till färgen gråa samt försedda med föga upphöjda, något ljusare åsar.

Hundrafrövikten är för utvalt frö 0,25 gr.

Odling.

Det är förnämligast Östersjöprovinserna och Sydeuropa som förse oss med anis, ehuru visserligen en hel del odlas i Ostindien, Japan och Sydamerika.

Den bästa kommer, enligt Jönsson, från Ryssland, medan däremot Maiers handelslexikon förklarar denna sort vara mindre god.

Anis odlad i vårt land står dock framför all annan i fråga om arom, vilken som bekant ökas hos växterna, ju längre mot norr de kultiveras. Vi kunna med fördel frambringa vårt behov själva, och varför då gynna en onödig import, när den svenska jorden är lämplig för denna krydda.

Vid riksmuseet såddes frö den 5 maj, den 20 aug. började blomningen och i slutet av september, närmare bestämt den 27, skördades mogna frukter. Exemplet är från sommaren 1917. Vad kan mera begäras. Läget var ej det bästa och sol erhölls endast under förmiddagen. Under mera gynnsamma förhållanden hade med all säkerhet skörden inträffat ett ett par veckor tidigare.

Odlingen är enkel. Fröet sås i början av maj i fem rader på en vanlig trädgårdssäng. Jorden får ej vara allt för fet, vilket orsakar sen mognad. Vanligen visa sig groddarna efter 2 à 3 veckors förlopp, såvida normala fuktighetsförhållanden råda. När plantorna nått lämplig storlek företages gallring. Ett avstånd av 15 cm. mellan dem är det minsta tänkbara, det bör snarare vara större.

Skötseln under sommaren inskränker sig till undanhållande av ogräs.

I slutet av september inträffar här i mellersta Sverige mognaden, vilken ger sig tillkänna genom att stånden småningom vissna och bliva gula. Skulle den vid skörden ej vara fullt mogen eftermogna frukterna till en viss del. Torkas upphängd i knippen på en luftig vind eller annan lämplig lokal. Sker odlingen endast till husbehov, söker man sedan torkningen försiggått skaka eller slå ur frukterna, varvid aktgives på att växtens övriga delar i minsta möjliga mån medfölja. Därefter sker siktning eller urblåsning.

Vid odling i stort fordras särskilda maskiner för tröskning och rengöring. Resterna och anishalmen förtära djuren med begärlighet.

Av ovanstående synes, med vilken lätthet ett hushålls årsbehov anskaffas. Ett par kvm. jord offrad däråt betalar sig, därom torde ej tvivel råda.

Användning.

Hos oss är anis sedan gammalt en berömd brödkrydda allmänt använd i grovt rågbröd. Fröet eller essens därav begagnas vid beredning av safter och likörer samt till finare bakverk jämte fruktkonfekt.

Ur fröna pressas olja, anisoljan, vilken finner användning i medicin och vid framställning av Anisette, som är en av våra förnämsta likörer och består förutom av nämnda olja, av socker, vatten samt vinsprit. Ett litet glas anisette i varmt vatten är erkänt som ett framstående medel vid svårartade astmaattacker.

Anisfrö användes även av en del personer vid gurkinläggning.

Statistik.

Till vårt land infördes under år 1913 44,653 kg., värde 27,685 kr. Dessa siffror ökades 1916 till respektive 62,068 kg., 50,221 kr., en avsevärd stegring sedan blott 3 år tillbaka, särskilt om hänsyn tages till att denna importökning skett under för handeln vidriga förhållanden.

I ovanstående statistik ingår även så kallad stjärnanis, vilken hämtas från ett till Magnoliaceerna hörande träd, Illicium anisatum, hemmahörande i Sydkina.

Stjärnanisolja användes för ett fyrtiotal år tillbaka vid anisettfabrikation, varvid dock en i stort igångsatt förfalskning gjorde att förbrukningen minskades och vanlig anis trädde i stället.

I Ryssland produceras årligen flera miljoner kg. Hos oss däremot torde någon nämnvärd odling ej förekomma.

Kryddan kostade i Stockholm hösten 1918 1:50 pr hg.


Kryddor och kryddodling, 1919, skriven av Pehr Boierth.



Main menu 2