22. Hallon. Rubus idaeus L.

Allmänna kännetecken. är en såväl vildt växande som odlad bärbuske af ½—1 meters höjd med upprätt borsttaggig stam, parbladiga (2—1 pariga) under hvitludna blad, små hvita blommor med aflånga upprätta kronblad och röda, understundom gula, lätt lossnande och saftiga bär. Blomningstiden infaller i juni—juli och bären mogna i juli—augusti.

Växtort. Hallonbusken förekommer allmänt öfver hela landet.

Användning, insamling m. m. För medicinskt ändamål användas de aromatiska bären: Fructus rubi idaei, som insamlas fullt mogna och torra (icke fuktiga), försäljas snarast möjligt antingen som färska eller torkade. Hallon torkas omedelbart, efter det de insamlats och omsorgsfullt rensats, i en ugn eller hälst i en torkapparat vid lindrig värme, högst 40 grader C. Vid torkning förlora hallon ungefär 63 % vatten och innehålla i torkadt tillstånd bl. a. 28 % sockerämnen och 8 % kväfvesubstans. Utomlands användes äfven hallonbuskens blad för medicinskt ändamål, då de insamlas omedelbart efter blomningstiden och torkas å en skuggig plats.

Odling. Såsom odlad gifver hallonbusken en större och saftigare, af insekter mindre angripen frukt, än den vilda, och odlas därför allmänt i trädgårdar genom utplantering af rotskott och plantor, äfvensom ge nom fröodling, då fröna utsås strax efter mognaden i drifbänk. Fröet är (enligt Henriksson) 2,5 cm (... mm. -Henriette) långt, 1,5 mm bredt, gulhvitt med rödaktig anstrykning, nästan halfmånformigt, något plattadt, groplikt punkteradt med om biceller påminnande gropar.

Korta Anvisningar för Insamling af Inhemska Växtdroger, 1915, skriven av Emil Edv. Eneberg.