Jump to Navigation

We've moved! The new address is http://www.henriettes-herb.com - update your links and bookmarks!

Öknen blommar.

Orden el nino associeras med översvämningar och jordskred i Italien, med för torr och het sommar i Spanien, med för våt sommar och för kall november i Finland - och med en mycket yppigt blommande öken i sydvästra USA. I våras fick öknen i dessa områden mera regn än på tiotals år. Den stora mängden regn (allting är relativt) ledde till en oöverträffad blomsterprakt. Redan en vecka innan vi körde iväg till Kalifornien (i Mars 1998) hörde vi att polisen hade problem att få folk att hålla vanlig körhastighet på motorvägarna, och att få dem att inte stanna vid vägen. Detta speciellt där det var som mest färggrannt - inte för att rapporterna hjälpte, tvärtom lockade de förstås flera långsamma och stannande bilister till området. Blomsterprakten var faktiskt häpnadsväckande. Det fanns kilometerlånga sträckor med vitt, gult, violett eller rosa. Det var helt omöjligt att se vad som blommade om man inte saktade farten eller stannade vid vägen. [image:17792 align=right hspace=1] Ett exempel, sandverbena (Abronia villosa, botaniskt sett inte ens i samma familj som verbenor), blommade ljusrött över stora, sandiga, nästan dyniga områden i södra Arizona. Vi stannade förstås, med många andra. De doftar otroligt! Sandverbenans blommor ser verkligen ut som Verbenans. Undrar hur botanikerna håller dom isär? Mellan allt det ljusröda finns här och där ett vitblommigt nattljus eller en gul ökencikoria (inte en äkta cikoria, men nog korgblommig), just tillräckligt för att det inte blir enformigt med rosa åt alla håll.

[image:18135 align=left hspace=1] Sömntutan (Eschscholtzia californica) är en annan växt som tar över stora arealer när det är blomningsdags. Kanske ni känner igen den från er egen trädgård? Namnet är träffande, de sover ännu alla klockan 7 på morgonen. Senare på dagen piggnar de till, och de kan faktiskt under år som detta [image:18133 align=right hspace=1] färga hela landskap gult. I öknen just norrom gränsen till Mexiko blommar de mest i gult, orange eller vitt. Några få enstaka plantor hade ett skimmer av ljusrött i sina blomblad, men det kan ha berott mera på marken än på genetik. Här hemma har jag sett djupt röda blommor på sömntutor. Den färgen är kanske inte riktigt fullt så stämningslyftande som knallgula fält med en skymt av vitt och mörkare orange här och där. För att använda sömntutan till ett lugnande te är det bara att dra upp hela växten (vilket är enkelt, den har en pålrot) och torka den. En tesked till 2 dl vatten gör susen när tankarna jagar varandra så mycket att du inte kan somna. Sömntutan är ettårig, och dess frön överlever både öknens brännande hetta (där ägg inte kan stekas eftersom de redan är hårdkokade när de landar på den symboliska stenen - nå, nästan i alla fall.) och Finlands vinter under snö, så det är bara att så den en gång och glädjas åt färgprakten varje år efter det.

Här finns förstås också en hel del kaktusar. Ta till exempel västernkliché nummer tre, genast efter indianer och cowboys - saguaron. Ni vet, den kaktusen som liknar en gubbe med armarna i vädret. [image:17970 align=left hspace=1] Det enda som fattas är sombreron på toppen. Nära Tucson finns två större naturparker med saguaroskogar där de står lika tätt som träd i våra skogar. Eftersom de inte har nån bladkrona ser det rätt kalt ut. Utanför dessa naturparker hittar man ströexemplar här och där i södra Arizona. Jag såg enstaka saguaron blomma i medlet av juni, men då är det för hett att stiga ut ur bilen och söka en som skulle blomma på fotograferbar nivå. Saguaron blommar med kransar av stora vita kaktusblommor på toppen av stammar och grenar. Frukten är ätlig, och pima-indianer och apacher i området samlade dem förr i tiden till mat - numera gör de det mera för turister än direkt för grytan. Saguarorna växer till två meters höjd på 70 år, och de kan ibland överleva omplantering om de är under en meter stora. Armar får de där de blivit sårade, till exempel av småsten som flyger omkring i sandstormar (sandstormar är inget att leka med), eller av fåglar som sitter och pickar på kaktusen. Innan de är så präktiga som vi är vana vid från "Månadens Västern" är de kanske 200 år gamla. Förr i tiden kom studiorna från Hollywood och grävde upp ett lastbilslast eller två av kaktusar för filmning annanstans. När sedan filmen var klar hamnade saguarona på skräphögen... numera är de fridlysta. Om du så mycket som tar delar av ett (mycket dekorativt) saguaro-skelett med dej - och blir fast för det - får du böta en sisådär 1000 dollars. Om du inte är indian på ditt reservat förstås. Saguarons rotsystem är inte alltför utspritt, så om det regnar så mycket att marken mjuknar kan de ramla omkull och dör då efter några år.
För att få en bild av just hur stora saguarorna är kan det vara bra att ställa en mänska bredvid en: på två meters höjd är kaktusens stam bredare än en mänskas axel, och nedersta grenen är högre upp än man kan nå med armarna. En stor saguaro är 4-5 gånger så hög som en mänska, en normalstor saguaro "bara" 3-4 gånger så hög.

Det finns också rätt stora svärmorsdynor i landskapet. Det syns inte från bilen, men de kan faktiskt bli mera än metershöga, och är då 40-50 cm i diameter. Det kan vara svårt att lyfta upp svärmor på en sån dyna - fast vem vill nu det, svärmor är ju vanligen helt snäll. Dynorna blommar vitt till hösten, och kransar av ätliga gula kaktusfrukter syns ännu i mars, innan gnagare och fåglar har tagit dem alla. Mindre igelkottskaktusar blommar i allt från vitt över gult och rött till djupt violett.

[image:17971 align=left hspace=1] En raritet bland kaktusar är orgelpipan, som fått sitt namn av sina många nästan ogrenade stammar från en central rot. Orgelpipan blir "bara" två eller tre meter hög. Den växer på ett mera begränsat område än saguaron, likaså i södra Arizona. Kaktusars form är ideal för lagring av vätska, för de kan spänna ut skinnet när det finns vatten, och dra in vecken igen när det är torrt.

[image:18120 align=right hspace=1]Vad sägs om dessa praktfulla släktingar till vår ryps? "Väggblomma", Erysimum capitatum, blommar med 5-6 års mellanrum, det vill säga när det regnat tillräckligt. Som ni ser är det rätt kargt här. Mera kaktusar? Visst, dem kommer man inte undan. De flata på varandra klivande ovalerna är bladlösa stjälkar av en Opuntia -art, och de är ett livsvillkor för boskap i området. Flata Opuntior räddar även människoliv, eftersom det bara är att bränna bort taggarna och ta för sig av vätskan inne i stjälkarna. Opuntia -arter har ätbara grannt färgade syrligt-söta frukter med frön som klarar sig genom matsmältning som matsmältning. Alla arter har hårfina taggar på frukternas ytor (aj!), men några har dem dessutom inuti sina frukter, och om du äter en sådan frukt kommer det att klia i munnen i några dagar. [image:18352 align=left hspace=1] Det finns en art som blommar på fjolårets frukter, år efter år efter år. Den kallas kedjefrukt-cholla, men också (inte utan orsak) hoppande cholla. Den består av taggiga cylindrar som växer som våra julkaktusar på varandra, och när det är torrt tappar chollan stam- och grenbitar. Dessutom används stambitar till vegetativ förökning: man behöver inte ens röra vid denna cholla för att få bitar att ramla på en. Det är bäst att undvika detta öde. Vad som händer är nämligen att nånting ramlar på dej, du vet inte vad det var, du slår till och AJ! - dina vänner och bekanta får plocka taggar ur din hand och den del av dej du smällde till, under de närmaste timmarna. Stjälkbitar som ramlar på förbipasserande är en finurlig vegetativ förökning. När biten sent omsider ramlar av hjorten (idealfallet), kossan (det vanligaste) eller mänskan (aj!) slår den rot, och vips växer här en cholla till. Alla cholla -arter tappar stambitar, men inte alla kan hoppa.

I Helsingfors är det stort pådrag när jätteagaven blommar i botaniska trädgården. I södra Arizona finns en hel del Agave -arter, som alla har lite olika blomningsrytmer, men som alla (liksom jätteagaven) dör när de har blommat. [image:17845 align=left hspace=1] Det kan låta kallblodigt att en femtioårig växt blommar, sätter frön, och dör, men det är till all tur inte riktigt så enkelt. De flesta av moderväxterna har i samband med blomningen också satt igång rotskott, och om jorden lämnas oberörd när moderplantan är ett minne blott kan upp till fem småplantor slåss om samma utrymme efter några år. Det är också intressant att se hur palmlilje-arter (Yucca) blommar i varv: först syns en arts vita blommor i metershöga klasar över hela landskapet, några veckor senare har de bleknat till gröna frukter och ett minne blott, och en annan art tar över, med något mindre klasar på något högre stjälkar. När de har blommat ut är det nästa arts tur.

Både palmliljor och agave-arter befruktas av kolibrin och flädermöss. Deras rötter innehåller så mycket saponiner att de är komplett oätliga, men de ger ett fint shampoo, och de används faktiskt till det både i södra USA och i Mexico. I Mexiko produceras Tequila från både palmliljans och agavens rötter. Eftersom de växer långsamt har Tequila-fabrikationen tömt stora arealer på båda. En komplikation som oroar amerikanska botaniker och zoologer är att blommande palmlilja och agave är kolibrinas och fladdermössens huvudnäring på vårflyttningen norrut genom Mexiko. Ingen näring innebär att pollination uteblir norrom de tömda områdena, så palmlilja och agave är hotade även i södra USA.

En överlevnadskonstnär till är ocotillo. Om vintern, innan regnen kommer, och om sommaren, när det är som varmast, består ocotillo endast av döda taggiga käppar som växer snett uppåt utåt från en central rot. Några veckor efter regn blir käpparna gröna, och om det har regnat tillräckligt mycket växer gröna små blad intill varje tagg. [image:18161 align=left hspace=1] I slutet av April, när det blir varmare, får käpparna knallröda 10 cm långa flaggor som viftar från två meters höjd eller så. De röda blommorna pollineras även de fladdermöss och kolibrin. Ocotillon växer inte i regnsjuk jord, för den ramlar omkull lika fort som saguaron om sandjorden blir mjuk. En nyligen omkullramlad ocotillo är ett sällsynt fynd för en vandrare. Man kan nämligen hamra bort taggarna och den stenhårda barken för att få en vackert mönstrad vandringsstav, med en ved som är minst lika hård och seg som enved. Tyvärr skulle en sådan käpp inte ha rymts i mitt bagage, inte ens utan taggar, så jag lät de potentiella vandringsstavarna ligga. Här hemma finns ju mängder av döda enbuskar i skogarna - de är kanske inte riktigt så fint mönstrade, men istället doftar de gott.

Henriette Kress
örtterapeut

(publicerad i Hbl den 6 januari 1999)



Main menu 2