211. Salix viminalis. Korgpil.

Botanical name: 

211. Salix viminalis. Se även 098. Salix caprea. Sälg.

Tysk pil. Tyskt vide. På Finska: Koripaju.

Buskgrenarne äro långa, smala och mjuka. Löf-ven smala, lansettlika, langa, spetsade, helbräddade och inunder fint silkesludna.

Linn. Fl. Su. p. 355. Cl. 22. Dioecia. 2:andr.
Lilj. Sv. Fl. s. 302. Kl. 13. Samkulle. Åtskilde. Hängblomstrige med han- och honblomster på särskilta träd.
K. Patr. S. Hush. J. 1780 Febr. s. 38.


Om naturen efter en viss form, som man kunde kalla Slägtform, haft lättare att tid efter annan utbilda ett stort antal arter; eller om hon, framför andra, föredragit somliga Slägter till inrymmande af många arter: så hör det talrika Pil- eller Sälgslägtet visserligen till dessa. Den redan vid n:o 98 beskrifne Sälgen utgör en af detta slägtes arter, och svenska Flora räknar troligen omkring 30 sådana särskilta, af hvilka man skulle kunna, för att lämpa sig efter vårt språk, kalla Sälgens närmsta slägtingar Sälgarter och de öfriga, som mera likna Pil, med dess namn; Vidjearterna, kunde i anseende till buskformen endast få detta namn, men gränserna dem emellan bli svåra att noga bestämma, slägtet igenkännes med 1-5 ståndare och en håningförande körtel midt uti hanblommorna; med 2 märken; fröhus, som är 2skaligt och har i rum för många fjunförande frö. Intetdera slaget af blommorna har blomblad, men båda ha ett mot blomfoder svarande hängefjäll. Hängblomstrige växter (pl:ae amentaceae) kallas detta slägtes naturliga örtflock.

— Korgpilen växer som buske, med ganska långa, smala och smidiga grenar, på hvilka löfven sitta spridda, något upprätta, med korta löfstjelkar försedda, nära qvarters långa, på öfra sidan gröna och glatta, inunder hvita, silkesludna, med en tydlig rak nerv; och många smärre ådror, som gå paralelt. Bladskärmarne, då de finnas, äro smala och lansettlika. Blomhängena, som utspricka förr än löfven, äro cylindriska, med rundade, något trubbiga och ganska ludna fjäll. Ståndarne äro gula. Fröhusen äggformiga, utan stjelkar, något silkesludna. Honans styl är jemnsmal, cylindrisk och lång. Märkena äro spetsiga, fina och allmännast dubbla såsom hos andra Pilarter. I södra Sverige och mest vid byar, der den förmodligen i början blifvit planterad, växer Korgpilen nu allmän och blommar i Maj.

Busken växer fort och planteras derföre till hvarjehanda hushållsbehof. Till Lusthus eller Löfsalar i trädgårdar har jag sett den planterad, hvartill den så vida är passande, som den snart hinner att täcka taket och är ganska böjlig; men som löfven icke äro breda, ger den icke så fullkomlig skugga, som andra trädslag med bredare löf. Får busken växa på höjden och tillika bli något tjock, tjenar den att klyfvas och nyttjas till tunnband, som annars utrikes ifrån årligen pläga införskrifvas. De smärre qvistarne nyttjas till band på smärre trädkäril, och äfven såsom vidjor, att snodda, dermed fastbinda halmtak, samt till så kallade hankar på gärdesgårdar, så väl som till många andra behof, i stället för rep och tåg. Större och mindre korgar flätas af denna buskens grenar, och der rik tillgång på dem finnes, inflätas de uti gärdesgårdar till stängsel eller för att afhålla vindar och skaffa lugn åt plantager. Med snedt och mot hvarannan lutande telningar, planterade i rader och, sedan de börjat växa, flätade i rutor eller korsvis, utgöra de vackra häckar eller lefvande gärdesgårdar. Förmodligen äger barken mer eller mindre af sälgbarkens egenskaper i medicin, och skulle i brist på bättre kunna mot frossor eller såsom stärkande i allmänhet användas. Äfven som barken bör vid garfverier och skinnberedning kunna gagna. Med afskurna grenar som nedstickas i jorden, fortplantas busken lätt, i synnerhet om stället är fuktigt och jordmånen sidländ. Om 5 eller 6 års gamla buskar afskäras ½ aln från jorden, gifva de nya telningar, som enligt gjorda observationer, på ett år kunnat växa till 5 alnars högd. Löfven ätas af boskapen ehuru mindre begärligt.

Tab. — fig. a. en liten gren af ett hanträd i blomma — b. honblomma, förstorad — c. hanblomma, förstor. — d. en dylik af ett honträd, hvars öfra blomhängen äro nyss utslagna, men de nedre fröbärande.


Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.