186. Zostera marina. Haftång.
Haftång. Tång.
Örtstjelken är ledfull. Bladen jemnsmala, helbräddade och tunna. Blomhölstret, inom bladens hinnor, hyser endast ståndarknappar och fruktämnen.
Linn. Fl. Su. p. 320. Cl. 20. Gynandr. polyandr.
Ejusd. Vestg. R. s. 166.
Lilj. Sv. Fl. s. 31. p. 3. Tremänn. 1:qvinn.
K. Vett. Ak. Handl. 1748. s. 190.
För inbyggare af hafstränder vid Norrsjön och Östersjön är Tång en allmänt känd växt, som trifves bäst emellan klippor och holmar på dyblandad sandbotten, och har mångårig rot; uppkastad af vågorna på land, och urblekt af solen, blir den alldeles hvit. Dess trinda, släta och ledfulla örtstjelk är vid hafsbottnen nedliggande och med små trådlika rötter försedd, men upptill förlorar den sig i blad, som sitta skiftevis, ha bladstjelkar, äro ganska släta, långa, i ändan rundade och simma på valtnet. Någre af dessa, få vid blomningstiden, som är i Juli eller Aug., icke särdeles långt ifrån basen, ett några tum långt blomhölster, hvilket synes derigenom, att bladet blir något tjockare på detta ställe; inom dess gröna eller yttre hinnor formeras ett smutshvitt svampaktigt ämne, tunt, jemnsmalt och vid basen fastsittande, men upptill tunnast och något smalare eller spetsadt, samt löst: på ena sidan af detta ämne och liksom deri inbäddade, ligga ståndarknapparne och fruktämnen, snedt och omskiftande med hvarandra. De förra äro aflångt äggformiga, ofta med en intryckt fåra längsefter, sakna nästan alldeles strängar och ha rättare sagdt hvardera ett nästan omärkligt, ganska kort trådlikt fäste i stället; de sednare, eller fruktämnen, ha ingen styl, äro aflånga, uppåt spetsade, med 2:ne trådlika, rödaktiga, långa och spetsade märken. När befrödningen, fredad för vattnets hinderliga verkan inom slidan af bladhinnorna, för sig gått, öppnar sig långsefter den hinnan, som direkte täcker fröredningsdelarna, för att utsläppa frökapslarna, hvilka, med ett frö i hvartdera, äro ovala, tunna och till formen nästan lika gurkkärnor.
Tånegblommorna äro sp besynnerliga, att de förtjena en särskik uppmärksamhet. Det har redan på sina ställen blifvit anmärkt (n:o 172 &c.), att det konstiga systemets grunder stundom äro otillräckliga och icke allestädes fullkomligen passande. Denna växt ger derpå ett nytt och ganska öfvertygande bevis. De mest vanda Botanister hafva itke kommit öfverens om platsen för den i systemet. Von Linné förde den till Gynandrien, för dess likhets skull med de släkten, som ha förlängt blomfäste, hvarpå ståndare och pistiller sitta om hvarannan. Andra ha gifvit den, än en plats bland Mångmänningarna, än ibland Gräsen i 3;dje, klassen, än ibland vattenväxterna i den första eller Enmänningarna. Men den äger visserligen ingen af nämda klassers egentliga kännemärken. Likväl torde en nybegynnare, utan afseende på ståndarnas läge, blott efter deras antal, lättast falla på den tanken att yäxten bör sökas bland Mångmänningarna. Systematici må flytta den från en klass till en annan; vi fästa oss med mera nöja vid dess blomnings-sätt. Då Naturen föreskref sig den lag, att med torrt frömjöl göra honorna i växtriket fruktsamma, och tillika ville, att örter borde finnas äfven i vattnet; så blef det nödigt att förekomma vattnets inflytade på fruktsättningen hos de växter, som deri fått sin uppehållsort. Derföre lyfta somliga blomman öfver vattenytan medan befrödningcn sker, och andra ha fröredningsdelarna så instängda, att vattnet, ehuru omgifvande dem, icke kan intränga. Sådan är Tångblomman, som med sina frö gör hafsbottnen till en äng för fiskar, snäckor och maskkräk, hvari de dels dölja sig undan faror, dels söka föda och lägga sina ägg. Menniskan använder färsk Tång samlad, vederbörligen torkad och blandad med hö eller halm, till vinterfoder åt boskap, som äta den gerna. Äfven till taktäckning då den skall uthärda 50 år och deröfver; till gödsel på åkrarne; stoppning i bolster och fyllning i såten mellan stockar i trädhus, i stället för mossa; till inpackning af glas och postlin m. m. De flesta af dessa sätt till Tångens användande, voro redan för Dolechamp, i sintid, bekanta.
Tab. — fig. a. ett stycke af blomhölstret öppnadt, med stånd, samt fruktämne; förstoradt. — b. fruktfästet blottadt från ena bladhinnan. — c. örtstjelk, rötter och blad.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 186. Hafstång. Uti Roths Neue Beyträge zur Botanik, 1:r Band. 1802. beskrifvas Vattenväxternas egna befrödnings-sätt; t. ex. Zostera, Chara, m. m.Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
