226. Conium Maculatum. Fläckig Konieört.

Botanical name: 

226. Conium maculatum. Fläckig Konieört. Odört.
På Finska: Iso-yrtti.

Örtstjelken är grenig, glänsande och oftast röd-fläckig. Fröen ha raka intryckta strek.

Linn. Fl. Sv, p. 36. Cl. 5. Pentandria 2:gyn. Umbellatae.
Lilj. Sv. Fl. s. 119. Kl. 5. Femmänn. 2:qvinn. Parasollväxter.
Murr. App. Med. Tom. 1. p. 215.
Cullen Mat. Med. Ed. germ. v. Consbr. p. 375.
Jahn Auswahl d. Arzneymitt. 1. B. p. 296.
Pharm. Cicutae l. Conii Herba.

Konieslägtet, som hör till naturl. flocken Parasollväxter, igenkännes genom sina nästan 3bladiga småsvepen, som sitta på en sida, hjertlika jemstora blomblad, och rundade ägglika frö, som på hvar sida ha 5 upphöjda strek, hvilka förr än de blifvit fullmogna äro krusiga. Af detta slägte äga vi i Sverige blott en art, som träffas ofta allmän på åkrar, i trägårdar och god jord, i synnerhet i rikets södra landsorter, dock äfven i Upland. Den blommar i Juli och har 2-årig tappformig eller stundom grenig kort och köttaktig rot, hvilken färsk sönderskuren urlakar en skarp och bäsk mjölkaktig vätska. Stjelken kan bli par alnar hög, är trind, ihålig, strekad och glatt, växer upprätt och är uppåt ganska grenig och bladfull. Bladen äro mångdelade och penntaggade, inskurna, glatta och glänsande, samt utbredda. Parasollställningarna ha många strålar och svepet är merendels mångbladigt, kort och nedböjdt; småsvepet, som sitter åt en sida är 5-4bladigt. Blombladen äro inböjda nästan jemstora och hvita. Fröen äro fårade, ägglika och glatta. I Tyskland kallas denna art Schierling; den har ofta af brist på Botanisk kunskap blifvit bortblandad med vild Persilja (n:o 64), Sprängört (n:o 134) och äfven kanske med Hundloka (n:o 124), och Chaeroph. bulbosum som äfven har fläckig stjelk, men nästan finludna blad och spetsiga släta frö, samt om våren klotformig rot. Lukten liknar den af möss eller råttor.

Från lång tid tillbaka äro nästan oräkneliga medicinska försök i synnerhet efter Bar. Störcks tid med denna växt anställda; de skiljaktiga utslag man erhållit måste tillskrifvas antingen klimatets olikhet, eller jordmånens, eller särskilts berednings-sätt, eller misstag af andra växter i stället för den rätta Konieörten. Ofta torde man även ha felat om rätta namnet på sjukdomen, eller tillskrifvit örten hvad andra orsaker verkat. Svårligen lär derföre ännu något bestämdt kunna sägas om dess bruk emot de många och svåra sjukdomar, mot hvilka örten blifvit föreslagen. Cullen som anser den såsom ett ganska verksamt medel, vågar dock ej att afgöra vid hvilka tillfällen det med säkerhet bör användas. Emedlertid bör man vid dess insamlande göra sig förvissad, efter Botaniska kännemärken att intet misstag må ske. Bergius och Fothergill råda att samla växten vid eller efter frösättningen; men sannolikare synes att den kort före blomningen bör afskäras, och långsamt i skugga torkas, då den såsom pulver skall nyttjas; och i fall extrakt af färska örten skall beredas, måste utpressade saften vid svag eld och utan vidbränning inkokas. Fröen och roten brukas nu mera högst sällan och torde kunna umbäras. Så väl pulvret som extraktet, hvilket har obehaglig lukt, bör i väl tilltäppta käril förvaras och alltid med försigtighet mot sjukdomar användas, helst i småningom ökad dosis, t. ex. från 4 gran (inte gram! odört är dödlig!) ända till 1 drakma eller än mera, 2 eller flera gånger om dagen, i fall den sjuke ej har olägenhet deraf; i form af piller beredda af extraktet och pulvret med någon tillsats som döljer obehagliga lukten, brukas det merendels. Men äfven till omslag på utvertes skador, nyttjas antingen utpressade saften färsk eller ock dekokten. Konieplåstret har Cullen funnit mindre verksamt. Örten torde färsk vara att föredraga för tillredningar deraf, men den kan ej alltid erhållas. Det är i synnerhet mot skirrer af skrofelartad natur och elaka sår, som af hårdheter äro omgifna, till och med mot kräftan och äfven mot veneriska krämpor, som man trott sig finna Konieörten såsom lösande och fördelande gagnelig. Men somliga rekommendera den äfven till lavementer mot förstoppningar i underlifvets körtlar och diarré; mot lungsot, svullna körtlar, nybörjad grå så väl som svart starr, gikt, reumatismer, hudens utslag, hölsesvulsier, ledsvulster, gulsot; hosta af indrifvet utslag, vattensot m. m. Likväl motsägas de flesta af dessa uppgifter, af andra lika trovärdiga män, och någre påstå att Konieörten till och med förvärrat det onda vid vissa tillfällen. Man har räknat den till narkotiska växtflocken och funnit dess vanliga verkan vara, svindel, yra, blindhet, dödlik slummer, hjertklappning, ångst, kräkning, konvulsioner m. m. och stundom döden; men många händelser omtalas då Konieörtens bruk visat ingen tydlig än mindre farlig verkan. Konieörten är således ett bevis huru osäkra medikamenters verkningar kunna vara och huru omöjligt det ofta är att bestämma dem. Såsom någorlunda säkert tyckes det likväl kunna antagas att Konieörten mot verklig kräfta icke är att räkna på; men att den mot andra hårdheter eller sår som kunna likna kräftan, såsom skrofelartade, veneriska och rötsår, är invertes och utvertes använd ett verksamt medel, då det med tillbörlig försigtighet blifvit samladt och tillredt. Emedlertid bör man ej förgäta dess farliga egenskaper; helst rådgöra med kunniga Läkare om dess bruk, och dervid använda äfven andra medikamenter, som svara mot ändamålet. —
Boskapen äter den icke.

Tab. — fig. a. förstorad blomma. — b. frö i nat. storlek. — c. förstoradt frö. — d. ett stycke af stjelken med blad. Figuren är fritt kopierad efter den i Curtis's Flora Londinens.


Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.