Rosmarin.

Botanical name: 

Rosmarinus officinalis, L. Tyskl. Rosmarin. Engl. Rosemary. Frankr. Rosmarin.

Historik.

Namn har växten ej många, ett har i alla tider varit tillräckligt. Rosmarin, vilken klang ligger ej däri. Huru föres ej tanken hän till den tid då växten ansågs som en symbol för vänskap, sann vänskap. Såväl vid sorg som fest bars gärna en kvist rosmarin, den var ett tecken, utvisande stort deltagande.

Enligt en spansk legend var det under en rosmarinbuske jungfru Maria vilade under flykten till Egypten och med tanke på att växten förekommer omkring Medelhavet synes saken ej otrolig.

Block beskriver rosmarinbuskens kultur år 1647 och Karl den store har även omnämnt densamma.

Utseende.

Blommorna äro blåvita och sitta samlade motsatta i fåblommiga klasar på spetsarna av små grenar, vilka utväxa från bladvecken. Bladen äro oskaftade, smala, nästan jämnbreda, och läderartade samt försedda med tillbakavikna kanter. De äro väldoftande och till färgen mörkgröna, på undersidan gråludna. Grenarna äro gråmjöliga, varigenom växten företer ett egendomligt utseende.

Tillhör familjen Verticillatae.

Odling.

Rosmarin älskar en varm och myllrik jord. I ett sämre läge giver busken ringa glädje. Förökas genom frö, sticklingar och undantagsvis delning. Vanligen tillgripes sticklingsmetoden. Finnes växthus kunna sticklingarna stickas redan under tidigaste våren och äro örtartade sådana bäst. Dylika kunna dock knappast erhållas vid denna årstid såvida ej några rosmarinexemplar övervintrat inomhus och sedermera bringats att vegetera under februari—mars.

Någon enstaka gång har inträffat att växten i södra Sverige överlevat vintern, tack vare en ytterst omsorgsfull täckning. Säkrast är dock hos oss att inplantera exemplaren i krukor innan starkare frost inträder. Förvaras över vintern i ett kallhus eller annan frostfri lokal. Till tröst för den, som ej har växthus framhålles att sticklingar av vedartade grenar även stundom rota sig ganska bra. Örtartade sticklingar kunna även stickas under sommaren i bänk, ehuru de då första året knappast hinna komma i växt.

Har busken övervintrat i växthus bör stor försiktighet iakttagas vid vårutflyttningen. Kommer växten från ett varmt ställe, bör den varsamt avhärdas. Säkrast är att ej utsätta densamma förrän i slutet av maj. Det har inträffat att samtliga exemplar totalt borttynat, då utflyttningen företagits vid orätt tid.

Användning.

Rosmarin är i vårt lands trädgårdslitteratur knappast omtalad. Författartrion Lindgren, Pihl och Löwegren hava ej ens upptagit växten.

Vad är det då som gjort den omöjlig? Naturligtvis de små utsikterna för en ekonomisk odling samt buskens ringa härdighet. Hos oss endast en prydnad, men i varmare länder inkomstbringande, sådan är rosmarinen.

Den hör till eteroljeväxterna och dess produkt är rosmarinolja. Denna olja framställes i stor utsträckning i Sydfrankrike, Dalmatien och Italien. Sin största användning har oljan inom parfymindustrien samt vid denaturering av feta oljor.

I Schmidlins Gartenbuch, fjärde uppl. 1887, uppgives växten endast hava användning ute i landsbygden (tyska landsbygden) vid festliga tillfällen.

För oss har den endast betydelse i prydnadsträdgårdar, där ägaren sätter värde på mera sällsynta växtslag.


Kryddor och kryddodling, 1919, skriven av Pehr Boierth.