174. Nardus Stricta. Ängborst.

Botanical name: 

174. Nardus stricta. Ängborst. Stålgräs. Finnskägg. Svinborst. Stagg. På Finska: Rauta hejnä.

Strået är slätt. Bladen många, tätt växande i små tufvor (caespitosa), ganska smala, 4kantiga och spetsiga. Axet är i stråändan ensamt, med blomstren åt en sida vända.

Linn. Fl. Su. p. 18. C:. 3. Triandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 20. Kl. 3. Tremänn. 1:qvinn.


Slägtet, som har blott en Svensk art, igenkännes med 2:ne blomsterskal och intet blomfoderskal. Denna arten växer i tufvor på sandiga och våta stallen, bland Ljung och på ofruktbar jordmån, ymnigt i Norrland, Småland, Skåne m. m. Den har mångårig, af tjocka trådar bestående rot, och blommar i Juni. Stråen äro korta, qvarters höga eller något deröfver, litet krökta och något kantiga. Bladen äro hårlika; de vid roten ha uppblåsta, strekade och hvitglänsande bladslidor, försedda med kortare fjäll; upptill utgrenande, ganska smala och öfverst fint ludna, nästan blåaktiga. Axet, som är smalt, fint, spetsigt och rakt, har långa smala blomsterskal, af hvilka det yttre är försedt med borst; blommar om våren; torra axbärande strån stå ofta qvar året efteråt.

Svenska nanmen på detta gräs uttrycka tillräckligt dess styfva och sträfva egenskap, varigenom lian förslöas och gräset blir för slåtterkarlen förhatligt. Inga omständigheter tala till dess fördel, och man är snart färdig att utdömma det ur antalet af nyttiga fodergräs. Det kan ej heller nekas, att gräset, såsom foderväxt betraktadt, förtjenar visserligen ingen möda vid dess odling; och ehuru det ätes af hästar, får och getter, så är det likväl icke af dessa skäl, som man här gör gräset bekant. Det är ofta lika nödigt att känna ett grässlag som bör utrotas, som att veta hvilka arter böra odlas; till de förra räknas detta med mycket skäl, och lär icke af en omtänksam, kunnig Landthushållare lemnas att intaga ett fält, som, riktigt odladt och besådt med tjenliga fröslag, kan blifva mycket mera lönande. Sättet att utrota detta gräs är såsom vanligt med andra växter, och sker genom plöjning och förekommande af frösättning. Kråkorna upphacka ofta gräsrötterna, under det de eftersöka larver af vissa insekter (Tipulae &c.) som föda sig eller taga vinterqvarter ibland dem. Ängborsten förökar sig mycket och synes göra på sandfälten samma nytta, som mossan på berg och i kärr, neml. bereda fruktbar jord för andra växter. Den träffas fläcktals på ängar och stundom intar den hela fält; om i sednare fallet flygsand ligger under, är rådligast att lemna Ängborsten ostörd; i förra fallet borttages den utan fara, och dess återväxande förekommes med tjenliga vattenledningar till ängens uttorkande.

Tab. — fig. a. ståndare och pistill. — b. yttre blomsterskalet. — c. inre blomsterskal; alla förstorade. — d. axfästets öfversta ända med 2:ne qvarsittande blomster. ** Stråets afskurna ändar.


Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.