Om odling och gödning.

Tillägg, vol. 3:

Naturalstrens indelning i 3:ne Riken: Stenriket, Växtriket och Djurriket, grundar sig på begreppet om deras olika organisation eller byggnad och sammansättning. Somliga äga Lif, eller en kraft, som bestämmer de fasta delarnas verkningar och de flytandes gång, samt Organer, tjenliga till kroppens underhåll och artens fortplantning; andra åter sakna lif och dessa organer eller verktyg. Således utgöra Naturkropparna 2:ne flockar: Organiska (Djur och Växter), som underhållas och tillväxa genom invertes tagna födämnen, och Oorganiska (Mineralier eller Stenar), som vinna i volum, endast genom yttre tillsatser.

Plantfysiologien, som lär oss växternas inre byggnad, och som visar de krafter, hvilka verka inom dem i friskt och sjukt tillstand, bevisar att Växterna billigt göra anspråk på ett rum bland de organiska eller lifvade kropparna. Denna vettenskap, förenad med Kemien, som förklarar orsakerna till olika jordblandningars verkningar, gödselns, luftens, varmens och ljusets inflytelse på växterna, äro förmodligen de enda säkra grunder hvarpå all vettenskaplig kunskap i Åkerbruk, Ängs- Skogs- och Trädgårds-skötsel kan hvila. De få och korta anmärkningar, som här till upplysning, endast såsom exempel, kunna meddelas, i afsigt att vid dessa ämnen fästa en kanhända alltför ofta nekad uppmärksamhet, torde för en del af Sv. Bot. Läsare icke vara alldeles öfverflödige.

Växterna hysa, liksom Djuren, i egna dertill inrättade kärl, omlöpande vätskor eller safter; de fortplanta sig i allmänhet genom olika köns parning, och frukten eller fröet svarar emot ägget eller fostret ibland djuren; de lida af allmänna och lokala sjukdomar, af sår och utvertes våld, och då lifvet hos dem upphör, förvandlas de till oorganiska kroppar. Somliga lefva flera 100 år; andra blott en sommar, och när trädens löf hunnit sin högsta ålder, dö de bort och affalla, liksom djurens hår och fåglarnas fjädrar fällas, när organiska sambandet emellan kroppen och dess del icke mera är till.

Af jorden och luften hämta växterna genom rötterna och hela ytan sina näringsämnen. De från rötterna uppstigande kärl utsprida sig till alla växtens delar. I ytan af stjelken, stammen, löfven och bladen, finnas andra kärl för utdunstning och uppsupning af luftarter och fuktighet. Den medlersta nerv eller åder, som merendels är på löf och blad ganska tydlig, är en samling af många kärl, som nätformigt sprida sig åt bladets bräddar, och bilda ofta dess taggiga, flikiga, eller helbräddade form. Blomman och dess delar äga äfven sina kärl samt utdunsta och absorbera. Brugmann tror sig hafva funnit en egen afsöndrad vätska, fästad vid rötterna af somliga växter, hvilken han anser svarande mot djurens grofvare uttömningar, och som skall vara dödande för vissa växter. men närande för andra.

Bladen och åtskilliga af blommans delar, utmärka hos många växter en besynnerlig retlighet. Hvad man kallat Växternas Sömn eller deras sammandragande mot aftnarna, ofta på gifna timmar, synes härröra hos många af en uppkommen slapphet, efter en förutgående öfverretning, orsakad af ljusets och värmens inflytelse. Späda plantors behof af skugga, torde böra tillskrifvas deras retlighet; de uthärda ej ljusets häftiga och retande verkan.

Träd och Buskar hysa innerst Mergen, omgifven af den hårdare Veden, hvilken inneslutes af en mjukare ved (alburnum); denna har omkring sig Safven (liber), som, då den är torkad, trådig och seg, kallas Bast. Safven är sammansatt af kärl för närings-safterna och således en ömtålig och väsendtlig del; då dessa kärl hunnit tillhårdna och förvandlas till ved, bildas derigenom Safringarna, en för hvart år, och hos åtskilliga så synliga, då trädet tversföre afskäres, att deras antal är lika med trädets åldersår. Ytterst ligger Barken som består af Hud och öfverhud, hvilken sistnämde saknar kärl. De egentliga Örterna (herbas) ha ingen Ved, emedan kärlen på deras kortare lifstid ej dertill hinna förvandla sig; likväl äro de ofta trädaktiga eller sega och trådiga. Deras öfverhud omkläder direkte huden, som hyser kärl och sällan liknar bark. Mergen är hos dem mer eller mindre tydlig och stundom lik spinnelväf.

Kolets och Vattnets grundämnen kallade Kol och Väte utgöra Växternas hufvudsakligaste näringsämnen; och som gödsel innehåller ymnigt kol, och vattnet väte, så är det lätt begripligt hvarföre en gödslad och lagom fuktig jord, är bördigare än en annan af motsatta egenskaper. Men växterna innehålla dessutom många andra ämnen och beståndsdelar; dels nödiga till lifvets underhåll, dels alstrade under tillväxten och fruktens mognad.

Genom måttlig värme, fuktighet, luftens tillträde och stillhet, påskyndas gödselns jäsning eller förruttnelse; ju hastigare den sker, ju verksammare blir gödseln. Med djuriska ämnen blandas de af Växtriket, såsom halm, löf, bark m. m., emedan de sednare under sin förruttnelse alstra kolsyra, som för växternas trefnad är oumbärlig. Men att de ämnen, som under jäsningen utveckla sig, icke måtte alldeles gå förlorade, hvarpå gödselns större eller mindre verkan beror, bör gödselhögen täckas med jord till par tums tjocklek. I England blandas i animaliska gödningsämnen, osläckt kalk, som af luften uppsuper kolsyra och fuktighet, uppväcker värma, påskyndar jäsningen och ökar gödningskrafien; mea en. sådan gödselblandning bör snart föras på åkern och der genast väl blandas med jorden.

Växternas behof af vatten, ersättes vid infallande torka ofta genom konstig vattning; men om den illa verkställes, kan den blifva skadlig. Orsaken dertill är, att då man vattnar litet i sender, ehuru ofta, blir endast jordytan fuktig och växten, hvilken efter sin natur söker de näringsämnen som kunnat åtkommas, måste med rötterna böja sig uppåt; de blifva då lätt blottade, af flera tillfällen skadade och växten trånar eller dör. Denna verkan bör blifva än synbarare, om växtens natur är att icke med korta eller horisontelt liggande rötter, fästas nära under jordytan. Derföre bör man ej i trädgårdar vattna ofta, men när det sker, så tillräckligen, att det hinner tränga djupt ned i jorden; rötterna gå då mera på djupet, äro der bättre förvarade och gifva växten mera näring. De växter, som icke vattnas och likväl motstå långvarig torka, älven som i synnerhet de saftfulla, hvilka trifvas bäst på torra och sandiga ställen, bevisa huru lätt de ifrån luften och i synnerhet om nätterna af daggen, genom de i ytan befintliga uppsupningskärl, hämta tillräcklig fuktighet.

De flesta växter fordra sin serskilta jordmån d. ä. en egen jordblandning. Till dess beredande, så att ändamålet vinnes, fordras kunskap om jordarternas olika egenskaper. Kalk gör jorden lös, delar eller håller jordpartiklarna åtskilda, skaffar luften tillträde samt drager kolsyra derifrån. Derföre är Mergel, som består af kalk och lera, på många ställen fördelaktig. Lera bibehåller, enligt Bergmans försök, längst fuktigheten; och Kisel eller Sand gör att jordmånen håller värme. De öfriga jordarterna förekomma mindre allmänna; dock kan Tennants anmärkning här förtjena ett rum, att Magnesia eller Talkjord i förening med kalk, är hinderlig för växtkraften. Af det anförda om jordarternas egenskaper följer, att t. ex. en leraktig, så kallad styf och kall jordmån, fordrar tillblandning af kalk och sand, hvarigenom jorden lättas och blir mera porös, den qvarhållna fuktigheten, som hindrade växtdelarnas förmultning, får afdunsta och jorden blir, som man säger, mindre sur, samt emottar mera värme. På sandig och lätt grund, tjenar Mergel, dels för lerans egenskap att qvarhålla fuktighet, dels för kalkens att meddela växterna kolsyra.

— Svartmylla eller egentlig växtjord, tillkommer af ruttnade växters delar; trädens löf, gräs och örter bidraga dertill och utgöra naturens gödningsämnen.

— Användandet af salter, för att befordra växtkraften, torde tjena mindre som gödningsämne, än som retmedel, hvarigenom växten liksom tvingas att skyndsamt upptaga alla möjliga näringsämnen; likväl händer deraf tillika, att jorden för nästföljande år blifver utmagrad. Man har nyttjat rå finstött Gips (kalk med svafvelsyra förenad) att, nyss efter ett vårregn, strö på en äng sådd t. ex. med klöfver; skörden blef väl derigenom rikare, men följande året var afkastningen mindre än om man icke gipsat ängen. På lika sätt har bruket af aska, som innehåller i synnerhet vegetabiliskt lutsalt, visat sig första året förmånligt; men jorden har derigenom sedermera blifvit mindre bördig. Gips är skadlig, såsom öfverflödigt retande, på Mergelblandad jordmån, emedan kalken i Mergeln är ensam tillräckligt retmedel; ej heller har Gips på sidländta ängar, enligt Arduinos erfarenhet, varit gagnelig.

Är Bengmaans anförde observation om rötternas afsöndringar och dessa ämnens verkan på andra växter, nog pålitlig och allmän, så är orsaken till cirkulations åkerbrukets förmåner, lätt att förklara. För att bestämma tjenligaste ordningen för olika sädes-slag eller gräs-sorter, måste likväl ärfarenheten rådfrågas för att afgöra, hvilka af några vissa arter, afsöndra genom sina rötter sådana vätskor, som qvarlemnade i jorden blifva dödande, skadliga eller närande för andra, hvilka skola sås i samma jord nästföljande år. Om t. ex. i en väl gödslad åker först planteras kål, året derpå sås hvete, sedan bönor, derpå korn, så klöfver, återigen hvete, sedan hafre och sist gräsfrö och intetdera vantrifves af jordmånen, så hafva de ämnen, som hvardera slagets rötter gifvit ifrån sig, icke varit skadliga för de följande. Att somliga växter icke trifvas bredvid hvarandra och att några froda sig bäst då deras frö blandas och gemensamt utsås, kan äfven härigenom förklaras. Genom jordens plöjning, grafning och gödning vinnes, utom andra nödvändiga fördelar, äfven den att dessa från rötterna afsöndrade ämnen, spridas, fördelas och blifva mindre skadliga eller alldeles till sin verkan förstörda.


Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.