Monarda.

Botanical name: 

Monarda didyma, L. Tyskl, Monarde. Engl. Oswego Tea. Frankr. The d'Oswego.

Historik.

Bild 10. Monarda. Kallas även Virginsk meliss och Virginsk mynta, någon enstaka gång även Tvillingmonarda och Temynta. Kommen från Pennsylvania i norra Amerika och således ej såsom de flesta kryddor omtalad i den äldsta litteraturen.

Växten har fått sitt namn efter den spanska läkaren N. Monardes, född 1493, död 1578 i Sevilla.

Ernst Graf Silva Tarouca omnämner ett flertal trädgårdsformer, av vilka vi endast hava Violacea superba i odling. Den föres av Alnarps trädgårdar.

Utseende.

Monardan tillhör familjen Verticillatae. Den har vackert röda blommor sittande i flera kransar på samma stängel. En dylik krans innehåller ända till ett fyrtiotal blommor, och då ett enda exemplar under en sommar kan visa över 50 blomställningar, förstår man växtens prydliga utseende. Blomningen pågår länge, stundom ända in på senhösten. Blir inemot 70 cm. hög.

M. violacea superba har söm namnet anger violetta blommor. Denna form blir något högre. Direktör Dahl anger höjden till 1 m. Vid riksmuseet nådde den endast 80 cm.

M. violacea superba bildar ej så många blomställningar på samma stängel. Däremot äro blomställningarna kraftigare och innehålla ett större antal blommor. Bladen på violacea hålla sig grönare än hos didyma.

Förf. har låtit en specialist på svampsjukdomar undersöka skadade blad av M. didyma. Han fann dock att dessa, på denna växt så allmänt förekommande fläckar, ej härröra sig från någon svamp utan måste bero på andra förhållanden.

Odling.

Växten synes föredraga en stadig jord, dock ej alltför fast. Förökas genom frö, delning och sticklingar. De sistnämnda rota sig på den korta tiden av åtta dagar.

Monarda är tacksam för vatten och synes älska halvskugga.

Användning.

Använd hos oss mest som prydnadsväxt, däremot har den utomlands stort ekonomiskt värde.

Pennsylvaniate, eller, som det även kallas, Osvega te, är monardans blad, så enkelt är det. Även beredes av bladen en förträfflig ättika. Fröna kunna även användas som krydda och ur dem tages en välluktande olja. Av blommorna framställes ett omtalat färgämne, monardin.

Saltgurkor få av växtens blad en utsökt smak.


Kryddor och kryddodling, 1919, skriven av Pehr Boierth.