034. Cetraria islandica. Islands-laf.

Botanical name: 

034. Cetraria islandica Ach. Lichen Islandicus. Linn.
Islands-laf. Islandsmossa. Hedelaf. Hedemossa. På Finska: Kangas-jäkälä- Islannin jäkälä.

Bladig, upprättvexande, grenig, med invikna kanter, hvilkas bräddar äro hårige. Fröredningen, lik små skålar, är platt och sitter i toppen af de större grenarna.

Linn. Fl. Su. p. 443. Cl. 24. Cryptogam. Algae. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 425. Kl. 18. Lönngifte. —
Acharii Prodr. Lichen. Suec. p. 170. —
Murr. App. Med. T. 55 p. 499. —
K. V. A. Handl. år 1745, s. 306, 1794, s. 4-16. —
Hush. Jurn. år 1789, Febr. s. 291. —
Retz. Fl. oec. s. 380. —
Jahns Ausw. d. Arzneymitt. s. 462. —
Ach. Lichen. univ. p. 512. Syn. p. 229. —
Westrings Sv. Lafv. Färghist. 1. 6. H. —
Berzelius i K. V. A. Ek. Ann. Nov. 1808. —
Pharm. Musci Island. Herba.


Bland de stora framsteg Botaniken gjort i våra tider, är också Lafvarnes bättre systematiska kännedom märkvärdig, och det är Prof. och R. Acharius, som i detta afseende äger en odelad förtjenst. I det system han uppställt, utgöra Lafvarne en egen vext-familj, fördelt i slägter, hvaraf Cetraria är ett särskilt, och utmärkt genom sin bladiga, greniga, upprättvexande form, med frörednings-plättar, anvuxne i brädden, färgade på disken, och omgifne med kant af Lafvens substans. Äfven utom Norden, såsom i Schweiz, Italien och Spanien, vexer Hedemossan nog allmän på torra och steniga ställen, så väl på öppna fält, som vid skogskanter. En artförändring träffas också, med finare, spetsiga och krusiga blad.

Den samlas före höbergningstiden helst i regnig väderlek; ty då lossnar den lättast och smular sig icke. Hvart 3:dje år kan skörden på samma ställe förnyas. Beska smaken bibehåller sig ännu etter 20:de afkoket; men kan med lut, hvari Lafven blott öfver natten blifvit stående, alldeles borttagas, står åter luten för länge på, så upplöses lafven och förloras för mycket af dess födande ämne, hvarföre luten bör blott stå öfver natten, och så afsilas lafven sköljas och med behörigt vatten eller mjölk kokas. Afkoket med vatten, afredt med egg gula, i stället för att koka lafven i mjölk, är smakligt, födande och tjenligt för dem som ej tåla mjölk, enl. intyg af dem som dagligen i flera år nyttjat en sådan frukost. Slemämnet utgör nära hälften af lafvens vigt. Kokad med mjölk, hindrar den mjölken att löpna, och kött lagdt i vatten infusion på lafven, förvaras derigenom 3-4 dygn för röta. Sönderskuren och kokad i jernkittel sätter den mörkgul färg på ylle och med tillsats af tenn-solution och salmiak ljusare och mörkare brunt. Ylle och silke kunna därmed få jemväl en karmelit-färg. Hästar, oxar och svin få hull, om de betas der Islands-lafven ymnigt vexer, eller om de få den ibland annat foder.

— Sedan den är samlad, sköljes den, torkas och stötes eller males till mjöl, hvaraf 2 tunnor anses lika födande med en tunna säd: med vatten eller mjölk tillagas häraf välling eller gröt, som med kryddor kan göras smakligare. Bröd af detta mjöl blir något beskt och svart, men är födande; tillsättes vid förbakningen något sädes- eller potates-mjöl, blir brödet smakligare och låter sig lättare förbaka.

— Som läkmedel infunderas lafven först ett dygn i kallt vatten eller lindrigt förvälles, då beskheten, som tros vara laxerande, minskas; sedan kokas en del af torra lafven i 16 delar vatten och mjölk, till dess 3/4 återstå, och sedan silas; härtill kan för smakens skull läggas håning, socker, mandelsirap, lakris-rot, choklad m. m.; afkoket kan äfven blandas med köttsoppa på höns eller kalf. Af Islands-lafven sålunda tillredd kan dagligen förtäras så mycket att det gör vid pass en eller halfannan tekopp hvarannan timme; bruket häraf fortsättes flera veckor eller månader. Efter gifna anledningar kan tillsättas opium, rabarber-tinktur, kina m. m.

— Med förtjent beröm är Islands-lafven mycket rekommenderad i lungsot och bröstsjukdomar; i afmagring: i långvariga diarréer af slapphet; i rödsot efter föregående afförande medel. I lungornas envisa tuberkler (phthis. tubercul.) är dess bruk väl utan synnerligt hopp, men dock utan skada; äfvensom i njurarnas och lifmoderns sårnader. Utvertes har Chirurgen Heinze utrett att lafven är nyttig emot sår.

— Denna laf utgör ett af de förnämsta näringsmedel på Island, och kunde likaledes, vid infallande brist på dugliga födämnen, på andra orter begagnas. Kemisten Proust är den förste som dermed anställt ordentliga försök; Westring har besannat och mångdubbelt tillökt dem, och Berzelius har fullkomnat lafvens historia genom den noggrannaste Analys, som på ofvan anförde ställe bör rådfrågas.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 34. Islandslaf. Slås kall lut på lafven och det får stå öfver natten samt afsilas om morgonen, så förgår bäska smaken; står luten för länge på eller dermed kokas, så upplöses lafven och förloras förmycket af dess födande ämne då luten afsilas. Afkoket med vatten, afredt med äggegula, i stället att koka lafven i mjölk, är smakligt, födande och tjenligt för dem, som ej tåla mjölk. Åtskilliga hafva med mycken fördel dagligen par år nyttjat detta till frukost.

Fl. d. Wett. Sönderskuren och kokad i jernkittel, sätter den mörkgul färg på ylle och med tillsats af tennsolution och Salmiak, ljusare och mörkare brunt. Hästar, hornboskap och svin äta Lafven, som äfven skall kunna brukas till garfning.

— Das neueste aus Engl. 2:s Heft. s. 22. 1801. 8:vo. Lord Dundonald har funnit ett sätt att af de flesta lafarter (Lichenes) erhålla ett Gummi, som fullkomligen skall likna Senegal-Gummi, och kunna brukas vid kattunstryckerier, pappersbruk, sidenstyfningar, till skrifbläck, m. m. Dessa växter hysa, utom gummi, äfven harts och ett ämne, som liknar djuriska substanser, jemte något ringa fiberartadt ämne. Genom flera gånger pågjutit kokhett vatten sväller lafven, ytan och det derunder liggande hartsämnet afsöndrar sig och afsköljes; sedan lägges lafven i en kopparkittel med tillräckligt vatten, kokas litet och tillägges derpå 3 uns soda till 3 ℔ laf, och kokas sedan 4-5 timmar eller till dess afkoket synes innehålla nog gummösa delar: då silas det, och det som ej går igenom, slås i en påse och pressas. Det qvarblifna i påsen kokas 3 gånger, och det sista afkoket nyttjas att deri koka en ny portion laf; de öfriga afkoken slås tillsamman och afdunstas i tennkärl mycket långsamt till dess gummi fås deraf. Om intet soda eller lutsalt tillsättes, måste inkokningen längre fortsättas, och gummi blir då nästan färglöst. Af det ämnet som efter pressningen är qvar, tillredes en art såpa.

— Archiv d. prakt. Heilk. f. Schles. u. Süd-Preus. v. Zadick u. Friese. 2 B. 3 st. 1801. Utvertes har Hr. Chir. Heinze emot sår funnit lafven nyttig.


Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.