130. Epilobium angustifolium. Mjölkört.

130. Epilobium angustifolium. Mjölkört. Råmjölksgräs. Himmelsgräs. På Finska: Jesuxen-Kukka.

Bladen sitta spridda, äro smala, lansettlika och ådriga. Blombladen äro olikformiga, och ståndarne lutande.

Linn. Fl. Sv. p. 123. Cl. 8. Octandr. 1:gyn.
Lilj Sv. Fl. s. 154, Kl. 7. Tiomänningar. 1:qvinn.
Sepp. & Kops. Fl. Bat.


I synnerhet i Norrlands skogar och Lappmarken på torra högländta och sandiga ställen, växer Mjölkörten allmän; den finnes äfven i andra Rikets landsorter. Roten är mångårig och krypande. De trinda örtstjelkarne äro upptill greniga, och bli ofta 1½ aln höga. Bladen äro nästan utan stjelkar, spetsiga, i kanten något ojemna och vågiga, inunder nästan isgrå. Blomklasarne sitta i toppen eller mot slutet af grenarne och dana en blomspira. Blommorna sitta skiftevis, hafva stjelkar och röda blomfoder, samt vackra ljusröda, stundom hvita blomblad. Ståndarknapparne äro röda, med blått frömjöl. Blomningstiden är i Juli eller Augusti.

Mjölkörten anses som ett ogräs och låter svårligen utrota sig; den inflyttas dock för sina vackra blommors skull i trädgårdar. Åtskilliga fördelar kunna dragas af denna växt. Dess första rotskott om våren, äro hvita, temmeligen tjocka och kunna ätas såsom Sparris; de afskäras under jordytan liksom sparris-skotten, och tillagas på samma sätt; äfven torde bröd af dem kunna beredas. Om fröhusen äro fullt mogna (ty då spritta de fjäderspänstiga skalen vid minsta tryckning sönder), och förvaras tills de blifvit torra, så kan fjunet, fästadt vid de små fröen, nyttjas till stoppning i stället för bomull: och garn till ljusvekar eller dylika behof kan spinnas deraf. Af fröen skall ock genom pressning kunna vinnas en olja; och enligt Dambourney's uppgift skall växten gifva en rödbrun färg. Flere arter af hemtamda Boskapen, såsom får och getter, äta gerna mjölkörten, och skall den hos kor isynnerhet vara mjölkökande, hvaraf den förmodligen fått sitt namn. Man har förr nekat att hästar äta den, men Gumiers erfarenhet bestrider detta; han föreslår ock växten till odling på ängarne, dock med föga skäl. Att björnen äter mjölkörten, har v. Linne anmärkt.

Tab. fig. a. ett fröhus, hvars spänstiga skal öppnat sig, så att fröen och fjunet synas. — b. ett frö med sitt fjun (pappus); båda i naturlig storlek.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 130. Mjölkört. Genom sin resliga växt, rosenfärgade blommor och dessas successiva utsprickning, är den tjenlig till prydnad i trädgårdar, hvartill den äfven är använd. Hr. Dr. R.

— Fl. d. Wett. Af bladen, stjelkar och rötter, bereda Kamtschatkas inbyggare ett slags té, som kallas Kuriliskt; de koka och förtära dessutom bladen såsom grönkål, och stjelkarnas merg är hos dem en läckerhet. Krascheninikow berättar, att de tillaga af denna ört och flugsvampen (Nr. 108.) en rusgifvande dryck, som i sömnen föreställer dem ljufva drömmar; de spå, se andar, sjunga, dansa m. m. Tschutskoserne, hos hvilka svampen, för köldens skull, ej växer, tillbyta sig den mot pelsverk, och de fattiga hålla till goda de förmögnares urin, som under deras rus kan samlas.

— Det påstås, att både hästar och svin icke äta växten. Spingfeld m. fl. försäkra att fröfjunet, i synnerhet med tillsatser af tjenliga ämnen, låter väl handtera sig till förfärdigande af hattar, papper, garn, ljusvekar m. m.


Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.