193. Prunus domestica. Plommonträd.

Botanical name: 

193. Prunus domestica. Se även 121. Prunus padus. Hägg. - 151. Prunus spinosa. Slånbuske. - 193. Prunus domestica. Plommonträd. - 205. Prunus avium. Fågelbärsträd.

Plommonträd. På Finska: Plomupuu.

Grenarna äro utan taggar. Löfven äggformigt lansettlika, sågtandade och nyss utslagna hoprullade. Blomstjelkarna mest ensamma.

Linn. Fl. Su. p. 165. Cl. 12. Icosandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 194. Kl. 8. Tjugemänn. 1:qvinn.
Murr. App. Med. T. 3. p. 227.
Patr. S. Hush. J. 1782. p. 472.
Pharm. Pruna Gall. Damasc. Brignolensia.


Trädslaget är ej stort och blommar i Maj. Dess unga löf äro hoprullade och inunder finludna; de fullväxta ha korta bladstjelkar, samt äro sugtandade och glatta. Blomstjelkarna äro korta. Blomfodret upprätt. Blombladen omvändt äggformiga och hvita. Stenfrukten, som varierar till formen, är mest elliptisk (Jfr n:o 121. 151). Krikon eller så kallade Tyska Slån, (Prun. insititia), med dubbla blomstjelkar, inunder ludna löf, och grenar, som sluta sig merendels med tagg, växer egentligen i Tyskland, Sweitz och England, men äfven hos oss, och var redan af v. Linné känd som egen art (Amoen. Acad. Vol. 4 p. 273. Cent. plant.). Frukten är mera klotformig, med kort och bred sten.

Plommonträdet med sina 100tals förändringar ger ämne för en vidlöftig afhandling; här måste allt inskränkas inom 2 sidor. Dioskorides ansåg plommon från Damaskus för de bästa. Ifrån Syrien till Grekland och derifrån till Italien hafva Plommonträden för fruktens skull blifvit flyttade, och voro redan för Virgilius och Ovidius bekanta. Plinius kände många af dess artförändringar. Nu planteras trädet öfverallt i Europa och växer sjelfmant på Kinnekulle, såsom ett af Sveriges Flora adopterad trädslag. Maijer, Duhamel och flere nyare ha sysselsatt sig med uppsökande af karakterer för dess många variationer; dessa kännetecken hämtas af fruktens färg, storlek, form; köttets fasthet och smak; tiden att mogna; stenfruktens figur och yta. De allmännast hos oss bekanta äro gula, röda och gröna (Reine-claude) plommon; så kallade Äggplommon äro stora, och Mirabeller små fruktsorter. Alla de genom odling erhållna och derföre till smaken angenämare fruktförändringar, förtäras antingen rå och mogna eller syltade, torkade och på hvarjehanda sätt tillredda. Deras lindrigt laxerande egenskap är allmänt bekant och nyttjas i detta afseende, att underhjelpa medikamenters verkan, i maträtter, soppor och dylikt. Katrinplommon äro en bättre sort af de så kallade Sviskon, som torkade införskrifvas och i handel förekomma. De så kallade Bruneller komma från en ort kallad Brignoles i Provence. Dessa torkas i solen, sedan stenfrukten är uttagen, packas och inläggas i långa smala trädlådor och föras utrikes, der de nyttjas, så väl i bakelser och andra rätter, som att förtäras sådana som de ankommit. Dylika torde af våra plommon eller krikonarter lika väl kunna tillredas. Plommon, ehuru fullmogna, men i för stor myckenhet förtärda, kunna genom sin ymniga saft och laxerande egenskap, blifva skadliga, men måttligt njutna äro de oskyldiga och helsosamma. Af kärnorna i stenfrukten fås efter lindrig uppvärmning och pressning, en god och välsmaklig olja; och som kärnorna äfven i andra afseenden likna mandlar, så kan af dem på vanligt sätt med vatten tillredas så kallad mandelmjölk.

— Inre Barken lägges i varmt vatten med tillsats af alun och sätter gul färg på ylle och linne.

— Veden, som är hård, rödaktig och mot kärnan hvitare, bruka Snickare och Svarfvare till finare arbeten.

— Löfven kokade i vatten med tillsats af Blåbärsaft och Jernvitriol, tjena till betsning af åtskilliga trädslag, som deraf få gråaktig färg.

— Plommonträd så val som Kersbärsträd utsila genom springor eller sår i barken, en vätska eller saft, som stelnar till en kåda, lik Gummi arabicum och tjenlig till samma ändamål. Genom odling, omplantering i god jord, ympning och okulering, har frukten tvifvelsutan småningom ernått den fullkomlighet i smak och storlek, hvarigenom den tillvunnit sig så allmänt bifall. Trädets utseende i sitt ursprungligt vilda tillstånd är icke med säkerhet bekant. Haller tror detsamma bära sur frukt och vara kan hända med taggar försedt liksom Slånbusken (n:o 151); och i fall så är, synes krikonträdet vara det vilda Plommonträdet, liksom Vildapel är det odlade Äppelträdets ursprung. Med namnet Pr. insititia, tyckes v. Linne velat tillkännage, att i Krikonstammar kunde bäst Plommonträdet ympas, efter samma grunder, som Äppelträd ympas i Vildapelstammar. Det fortplantas dels med kärnor, som sås i Oktober och efter par år utflyttas, eller ock med rottelningar, som planteras tidigt om våren.

Tab. — fig. a. blomma utan blomblad, som visar ståndarnas fästen. — b. pistill. — c. ståndare; båda förstorade. — d. krikonfrukt. — e. dess stenfrukt. — f. dess åtskilda skal sedan stenen blifvit klufven. — g. mandellika kärnan. — h. gult plommon. — i. dess stenfrukt.


Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.