154. Spiraea filipendula. Brudbrödsört.

Se även 154. Spiraea filipendula. Brudbrödsört. - 189. Spiraea ulmaria. Älgört.

Brudbrödsört. Somilla, Galteknappar. På Finska Formuruoho, Sianmaltsa.

Örtstjelken är icke trädaktig. Bladen penntaggade: Småbladen sågtandade, släta och lika hvarandra. Blommorna ha många pistiller och sitta i knippform (cyma), i toppen.

Linn. Fl. Sv. p. 170. Cl. 12. Icosandr. 5:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 199. kl. 8. Tjugemänn. 3—5 qvinn.
Patr. S. Hush. Jurn. 1785. Dec. s. 178.
Murr. App. Med. T. 3. p. 118.
Pharm. Filipendulae l. Saxifragae rubrae Radix, Herba.

Växtens mångåriqa rot träffas allmän i torra ängar och är besynnerlig med sina äggformiga knölar, sammanbundna liksom med fina trådar och något liknande ett perlband; deraf är namnet Filipendula (hängande på tråd) tillkommit. Dessa knölar äro om hösten välluktande, saftiga och något söta, om sommaren torrare, mindre luktande och något bäska. Örtstjelken blir vid pass ½ aln hög, är kantig, slät, bladig och föga grenig upptill. Bladen likna Millefoliens (N:o 74), sitta till skiftes, ha många småblad (multijuga) och ett udda, slutbladet. Bladskärmarne äro rundade, liksom fastväxta vid stjelken och sågtandade. Blomknippan är mångblommig och upprätt. Fröhusen är håriga, och mogna i Sept:r. Pistillerna äro 8 till 12 i hvar blomma. I Juni eller Juli pläga dess välluktande blommor vara utslagna.

— Med 5:klufvet blomfoder, 5 blomblad och 2:skaligt, mångfröigt fröhus öfver blomfodret igenkännes slägtet, som har blott 2:ne Svenska arter, hvilka räknas till naturl. örtflocken Senticosae plantae.

Rötterne, färska, rifna i kallt vatten, färga det rödt och afsätta till bottnen af kärlet, om det lemnas stilla, ett stärkelseämne, som under kokning förändrar sig till segt gelé, hvaraf man ser att roten innehåller ett ämne, som för organiska djuriska kroppar är närande. Också har man i hungersnöd med fördel betjent sig af roten till bröd. Roten torkad och malen till mjöl samt gjord skicklig att undergå spirituös gäsning, kan nyttjas till distillation af bränvin och sprit. Dess egenskap att vara nödbrödsämne är nästan den enda, som gör växten något märklig, emedan dess medicinska bruk längesedan och med skäl blifvit aflagt. Såsom lindrigt sammandragande, och derföre räknad till den naturl. örtflock som nämdt är, kunde den dock, på de ställen der den i öfverflöd växer, användas vid garfverier och skinns beredning.

— Af hemtamda kreatur, äta hästar den icke; de öfriga förtära växten, och svin söka begärligt dess rötter. Blommorna kokade i mjölk sägas gifva den god smak; och torkade blomknoppar, stötta och siktade samt blandade bland mjölet, till pannkakor, skola ge smak af mandel.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.