024. Berberis vulgaris. Berberis.

Botanical name: 

024. Berberis vulgaris. Berberis. Surtörne.

Qvistar med tredelta taggar, danade af bladfjällen. Bladen aflånga, hvasst sågtandade.

Linn. Fl. Su. p. 116. Cl. 6. Hexandria 2gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 101. Kl. 5. Femmänn. —
Murr. App. Med. T. 4. p. 79. —
Retz. Fl. oec. s. 98.
K. V. A. Handl. 1745. s. 251. —
Pharm. Berberidis Baccae, Cortex.

En förmodligen fordom utländsk Buskart, som genom fåglars tillhjelp, hvilka njutit bären i trädgårdarne, vunnit burskap i Svenska Flora. Den träffas icke mindre i skogarna, än på steniga öppna backar, och knappt finnes bland inhemska buskar en mera lämplig för häckar och inhägnader; men den tål icke att klippas eller skäras.

Blomklasarne utskjuta midt ibland de sammansittande bladen, och de kransvis förenade gula blommorna, behagligare till utseendet än lukten, bidraga till Juni månads fägring. Den egna retlighet som deras ståndare äga, att vid minsta vidrörande närma sig till pistillen, är ett förnöjande föremål för örtkännaren.

Polackarne koka mellanbarken med alun och färga dermed läder brandgult. Sker detta med lut, kan Saffian på lika sätt tillverkas. Med färska barken på rötter och grenar färgas ylle gult, om barken sköljes och kokas i vatten, hvari godset sedan lägges. Om läder, färgadt med barkens afkok, sedan torkas och flere gånger doppas i Indigo-upplösning med vitriol-syra, blir färgen derpå grön. Så väl träet af roten som af stammen passar ganska väl till faneringar. Likaså äro bären nyttiga såsom till ättika och bränvins-distillering; saften ur dem ger med alun ett högrödt bläck, och om bockskinn gnides med en ylleklut doppad i berberis-saft, får det en skön glans; men i synnerhet passar samma saft i stället för citron-syra på Apteken, äfvensom till Punsch, hvaraf en ganska god tillagas af 1 del saft, 2 delar socker, 3 delar Arrak och 6 delar kokhett vatten. Förträffligt blir det gelé som med socker af saften tillredes, det är läskande i alla febrar, särdeles de rötaktiga, och kan äfven brukas i gallartade diarréer; likasom dekokten af barken i torsken. Hvitt vin hvari barken legat, anses såsom purgerande. I Holland nyttjas bladen såsom sallat och äfven kokade.

— Boskapen försmår dem ej heller då de äro gröna.

Busken fortplantas lätt genom bären, planterade om sena hösten i lätt sandblandad jord, på de ställen, der man önskar hafva häckar anlagda. Det bör likväl icke förtigas, att man i sednare tider börjat hysa farhåga för Berberisbuskens grannskap nära åkerfälten, såsom förment orsak till den så kallade Rosten på halm och ax af sädesslag. Denna är bevisligen Puccinia graminis, en af Svamparterne, och påstås infinna sig så snart Aecidium Berberidis, en annan bland Svamparne, blir synlig på Berberisens blad, som vissa år händer ganska ymnigt. Somlige ha gifvit det under blomningen af busken kringblåsta frömjölet (pollen) skulden. Denna sak är af vigt för Landtbrukaren, och bör till full visshet utrönas.

Tab. — a. en pistill med sina ståndare. — b. ett blomblad med hånings-körtlarne. — c. ett bär i naturl. storl.


Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.