047. Cenomyce rangiferina. Renmossa.

Lichen rangiferinus. Linn.

Renmossa. Renlaf. — Rensdyrmosse. Hvidmosse. Qvitmosse. På Finska: Peuran-jäkälä. Peuran-samel. Peuranheinä. På Lappska: Viote. Viste.

Busklik, grenig, pipig, med upptill öppna hål (der grenarne utgå); toppgrenarne nedåt böjde, med klotrund fröredning, i toppen sittande.

Linn Fl. Su. p 423. Cl. 24. Cryptogamia, Algae. Fl. Lapp. p. 334. 457.
Liljebl. Sv. Fl. s. 435. Kl. 16. Lönngifte. Alger.
K. V. A. Handl. 1742. s. 153.
Patr. Sällsk. Hush. Jurn. för år 1785, Sept. p. 12.
Retz. Fl. oec. s. 403.
Achar. Lichen. univ. p. 564. Syn. p. 277.

Af samma grund som ofvanföre vid N:o 34. begagna vi för denna Laf ett nytt namn. Slägtets allmänna kännemärke består i en broskaktig skorpa med piplika utskott, som bära i toppen halfrunda, okantade och inunder tomma frörednings-knappar. Denna Lafart, som medelst sin täthet och hvita färg, ger i synnerhet fjällarnes höjder äfven midt under sommaren en vinterlik yta, är lika vigtig för Lappen, som det gräsrika fältet för Jordbrukaren. Utan denna vext skulle Lappmarken vara en fullkomlig ödemark och dess inbyggare icke finnas. Den utgör vintertiden det enda födämnet för Lapparnes boskap, Renarne, hvilka naturen unnat instinkt och förmåga, att också under snödrifvan söka den. De uppsparka den ofta djupa bädden med bakfötterna, och förnya detta på orörda ställen vid hvart betande, för att till ett annat år icke utöda denna för dem oundgängliga föda.

Detta har gifvit anledning, att till annan boskaps underhåll i de från Lappmarken aflägsnare landskap, i nödfall använda Renmossa, som icke sällan till öfverflöd förekomma i magra bergaktiga skogar. Det har äfven lyckats. Hopsamlad om hösten i högar, hvilka småningom efter behof vintertiden hemföras, lägges mossan, enligt första uppgiften af vår Polhem, i kar, hvarå kokhett vatten till afsköljning gjutes; följande morgnar gifves häraf jemte något påströdda agnar somt vatten åt kreaturen, derefter halm, och mot aftonen litet hö. Någon gång tillagdt salt eller mjöl gör mossan ännu begärligare. Boskap härtill vand, trifves väl, ger mustig mjölk, godt smör, välsmakande kött och bättre gödsel. I följd häraf föranläts en annan god Medborgare, att anställa brödbakning af Renmossa «till de fattigas hjälp och understöd i dyr tid och hungersnöd.« Till detta ändamål lägges den samlade mossan i ett stort kärl, hvari, medelst pågjutit kokande vatten och omrörande, orenligheten väl frånskiljes, och den vexten egna amperheten minskas. Härefter förvälles mossan, som sådan upptagen, utbredes och torkas, då den omsider males eller endast söndergnuggas till mjöl. Med en tillsats af sädesmjöl (eller också utan), tillredes deg deraf, som jäses och gräddas. Brödet, som blir rätt ätligt, förvaras lång tid utan att försämras af osmak eller ohyra. Af lika mjölblandning kan med mjölk kokas en välling, som är icke mindre smaklig än födande; liksom den vi förut anfört kunna erhållas af Islandsmossan. Det är icke svårt att inse den nytta som häraf kunde vinnas, der 1000-tals menniskor för brist af tjenligare föda nära sig af barkbröd, hvarigenom icke allenast helsan måste lida, utan ock skogarne: genom fällandet af otaliga unga träd till en stor del utödas.

Tab. — a. och b. äro fina förändringar, hvilka som oftast träffas i fjälltrakter. — c. visar några grenar af den större vanliga renmossan. — d. en förstorad gren med fröredning, som sitter i grenens öfversta ändar.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.