217. Pinus abies. Gran.

Se även 091. Pinus sylvestris. Tall. - 217. Pinus abies. Gran.

På Finska: Kuusi.

Barren äro ensama, släta, spetsiga, hoptryckta, på båda sidor nästan kölformiga och sitta mest åt 2:ne motsatta sidor. Kottarna bli nedhängande, äro aflånga med platta ovala fjäll, som i kanten äro vågiga och ojemna.

Linn. Fl. Sv. p. 343. Cl. 21. Monoecia, monad.
Lilj. Sv. Fl. s. 310. Kl. 13. Samkulle. Barrträd med syllika blad.
K. Vett. Ak. Handl. 1751. s. 190.
Murr. App. Med. Tom. 1. p. 27.
Saml. af Hush. och andra Rön 5:te styck. s. 85.
Leche om vilda Trän och Busk. planter. 1791. p. 28.
Roth. Hush. Mag. s. 138.
Pharm. Abietis Turiones, Coni, Resina.

Gran växer helst på något fuktig jord, och tillhör såsom ett allmänt trädslag, utgörande stora skogar, nordens klimat. Vid pass 40 mil norr om Torneå upphör det likväl att växa; men Tall har jag funnit ännu 10 mil längre i norr. Gran blommar i Maj eller Juni, på samma sätt som Tall (n:o 91), och skall, af dessa trädarters frömjöl, kunna beredas godt vax. Med fröen af mogna Grankottar fortplantas trädet bäst; de sås om våren eller hösten och täckas med barr och mossa, som qvarhåller fuktigheten. De som äro yngre än 4 år kunna flyttas; äldre Granar äro kinkigare. Man har försökt att ympa utländska barrträd på våra inhemska arter, men oftast förgäfves; tidigt om våren, innan hartsaktiga vätskorna hunnit komma i betydlig rörelse, skall det likväl stundom ha låtit sig göra. Efter jordmånens beskaffenhet och olika läge, varierar Gran till växt och utseende, och har man deraf namnen Gårgran, Margran, Hänggran, Myrgran m. m. En egen art har naturen frambragt genom parning emellan Tall och Gran; af båda äger således detta barrträd (Pin. hybrida) egenskaper och utseende, samt förekommer på åtskilliga ställen i Sverige; vid landsvägen mellan Gefle och Torneå har jag träffat det på flera ställen. Naturl. Örtflocken kallas Barrträd (pl:ae Coniferae).

Lyckligt vis är detta allmänt växande trädslag i många afseenden nyttigt. Hvad rummet här tillåter skall kortligen anmärkas. Unga skotten om våren kunna brukas såsom Tallstrunt (n:o 91), men torde dertill vara något sämre. Af friskt granris tillika med barren och malen säd, beredes genom destillation Spiritus, som liknar Ungerskt vatten. Engelsmännens Sprucebeer beredes af ett Barrträd som liknar Gran; qvistar och barr kokas tillika med hafre, silas och blandas med litet socker och vin: lemnas sedan att jäsa och skall brukas i N. Amerika med fördel mot skörbjugg. Dylikt torde af Gran lika godt kunna erhållas.

Om sättet att bereda Grandricka kan läsas i Vett. Ak. Handl. 1751. s. 190. Att boskapen äter granris är allmänt bekant; vid infallande foderbrist är det således för många orter en god tillflykt. Somliga hästar äta om vintern gerna hackadt färskt Granris med påströdd malen Säd. Granris ger god lukt i rum; lägges på bottnen i idrifbänkar och på vägar der jorden är lerig. Granbarr förqväfver gräsväxten, liksom Tallbarr, i synnerhet när årligen nya barr tillkomma. Garn eller Lärft, som skall blekas, kokas med granris på botten i grytan, hvarigenom det blir starkare och äfven hvitt. I nyss skuten villebråd stoppas Granris med fördel; men färsk fisk blir deraf osmaklig.

— Barken brukas till taktäckning, men tål ej solsken. I Jemtland beredas dermed skinn, som af köld och vatten icke bli styfva; brukas äfven vid Garfverier; den lägges på botten i tjärgropar att hindra tjärans nedträngande i jorden och leda den till kärlet, hvari den samlas. Fiskredskap färgas dermed mörka och vinna deraf styrka. Safven användes i sädesbrist till bröd (n:o 91). Kottarna färga brunt då godset kokas i sönderstötta kottar och vatten, samt sedan i stark lut, helst af Björkaska. Kådan renas genom kokning i vatten och kopparkettel, samt pressas genom linne, och tros af somliga utgöra det så kallade Burgunderbecket, som är hvitt, gult eller brunt, men som troligare erhålles af Lärkgranen (Pin. Larix). Om vinättika tillslås och kokningen fortsättes till massan är torr, fås kolofonium eller harts. Så kallad Tuggkåda, som i trakten af Dalarna allmänt brukas, är Grankåda; tuggad fäster den tänderna, renar tandköttet, framlockar saliven och förekommer skörbjugg. På Apoteken användes Grankåda i plåster. Den nyttjas äfven till tvål (Sv. B. Tom. 2. Till. s. XII.), samt att blanda i talg till ljus, som dock röka och måste derföre brukas på ställen der röken ej skadar. Veden, som af fuktighet och torrka ändras, användes såsom hvitare än af Tall, till golftiljor; äfven till åtskilliga Musikaliska instrumenter; Lapparne göra deraf sina lätta, men svaga båtar; tunnstaf af Gran till silltunnor skall ej så lätt som de af Ek utsläppa sill-laken. I eldstäder äro grenarne bättre än stammen; de spraka dock, och gifva ringa värme. Kolen räknas bland de sämsta, men fatta lätt eld. Granrötter tjena i stället för band, tåg eller vidjor: de finare till korgar och flätade arbeten, som mest Lappar förfärdiga. Långa smala Granar eller större trädens grenar nyttjas till tunnband, spaljer, hummelstänger m. m. Trädet brukas i trädgårdar, till häckar och prydnader. De som växa vid Tegelbruk skola enligt Lundbergs anmärkning af röken blifva täta och i synnerhet tjenliga att klippa.

Tab. — fig. a. b. 2:ne honfjäll med fruktämnen. — c. ståndare. — d. ett frömjölskorn; alla förstorade. — e. 2:ne frö i nat. storlek.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.