Se även 026. Rubus arcticus. Åkerbärs-ört. - 181. Rubus idaeus. Hallonbuske. - 187. Rubus corylifolius. Hasselbladig hallonbuske. - 241. Rubus Caesius. Blåhallon-buske.

Kalfhjortron. Käringbär. På Finska. Sini-faderma.

Buskstjelkarne äro nedliggande, taggiga, smala och blåaktiga. Löfven äro 3delade, under håriga och småbladen på sidorna 2-flikiga.

Linn. Fl. Su. p. 172 Cl. 12. Icosandr. polygyn.
Stmiths Fl. Brit. T. 2. p. 542.

Ifall Naturen verkligen frambringar nya arter, hvilket sannolikt synes kunna ske, så väl genom afkomlingar efter olika arters parning, som ock genom andra utvägar: är det icke underligt att arternas antal bland organiska Kropparna ökes, ej heller att gränsorna dememellan svårare nu än förr kunna bestämmas. Hasselbladiga Hallonbusken (n.o 187) är en medelart mellan denna och Björnhallonbusken, och som den har de flesta kännetecknen gemensamma med begge och ganska få som utmärka den till särskilt art, kan det icke vara lätt att finna karakterer, som tillräckligen och i alla tillstånd åtskilja dem från hvarandra. Att med säkerhet efter Auktorernas beskrifningar afgöra hvilkendera af dessa 3 arter bör hänföras till v. Linnés R. caesius och R. fruticosus eller Smiths R. corylifol., är visserligen icke lätt; och om än den förras R. Caesius vore samma art som den sednares R. corylifol., eller om den af Smith under namn af R. caesius beskrifna i stället vore ny art, så torde det dock vara billigt att anse Smiths undersökningar och de karakterer han för hvardera uppgifvit, såsom de pålitligaste, emedan han är ägare af v. Linnés efterlemnade Örtsamling, den enda som i tvifvelaktiga fall någorlunda kan bestämma, hvilkendera v. Linné haft för ögonen då han författat beskrifningen. Af detta skäl hvilar jag vid hans karakterer för denna art, och det så mycket hellre, som jag tror, att, vid åtskiljandet af så närgränsande arter, det är af ingen betydenhet, hvarken i medicinskt eller ekonomiskt afseende, om den ena skulle tagas för den andra. Likväl bör man söka att komma Naturen på spåren så nära som möjligt är och undvika så ofta det kan ske, att blanda eller förbyta Auktorernas en gång gifna namn. Men kan hända fordrar utredandet af oriktiga benämningar, stundom ett tålamod och en möda, som på intet sätt uppväges af den vinst Allmänheten dervid erhåller, ehuru vettenskapen derigenom blir liksom mera städad, tydlig och ren.

— Blåhallon växa i södra Sverige allmänna på åkerrenar, krypande utåt marken med sina långa trinda smidiga, nästan jemnsmala, och blåaktigå buskstjelkar och kallas i Skåne på många ställen Åkerbär; men de finnas äfven kring Stockholm, i Carlbergs trädgård och flerslädes, ehuru sällsynta. Busken blommar i Juni eller Juli, och får mogen frukt när säden är skuren i September. Stjelkarna, som äro taggiga, slå rötter, och äro efter min tanka mera kulliggande eller krypande än någon af de andra nämde arternas. Löfven äro 3delade och ehuru under håriga, dock icke gråaktiga såsom på Hallonbusken; småbladen variera något till figuren, men äro inskurna och sågtandade; de yttre eller på sidorna sittande ha inga bladstjelkar och äro ofta försedda med en och annan flik. Bladskärmarne äro lansettlika. Blomstjelkarne äro ludna, taggiga och ha på öfra sidan en otydlig fåra. Blomflocken, som sitter i ändan på stjelken, har ej många blommor, men ludna och fint taggiga stjelkar. Blomfodret är silkesludet, lång-smalt, spetsadt och utbredt. Blombladen äro hvita, tunna och vågiga. Frukten, som kan hända bäst åtskiljer de här nämde 3:ne arterna, är på denna sammansatt af olika antal småbär, hvilka dock ej äro många, men stora och bilda, liksom Stenhallonsbär (R. saxatilis), sällan en regelbunden Hallonbärsform.

— Björnbären (R. fruticos.) äro äfvensom Hallon, sammansatta af många och smärre småbar, men de formera en ordentlig figur, hvilken liknar ett något kägelformigt halfklot; den är såsom mogen, angenämt syrlig och med en blå färg, lik ett fint doft eller dagg öfverdragen. (Jfr n:o 181 m. fl. af detta slägtets arter).

Nyttan af denna Buskens frukt är den samma som vid de förut beskrifna arter nämdt är. Hvad smaken angår, är den i de flestas tycko icke så angenäm som den af Hallon och Björnbär, men visserligen icke obehaglig, och kan med fördel insyltas och äfven ätas färsk, med vin, eller mjölk, grädda och socker; äfven som den kan läggas på vin att ge det en ovanlig smak och färg. Buskarne gifva sällan ymnigt frukt, dels emedan få frukter finnas på hvart stånd, dels emedan småbären på hvar frukt ej äro många.

Tab. — fig. a. blomfoder med pistiller och en ståndare; de öfriga delarna äro borttagne. Originalet växte vildt på Gottland och kallas der Psalmbär, ett namn som v. Linné i Gottl. Res. s. 287 tillägger Rub. caesius, hvilket äfven ger anledning att tro den här afritade vara v. Linnés R. caesius.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.