002. Tussilago farfara. Hästhof.

Tussilago contains livertoxic pyrrolizidine alkaloids. Read more here. -Henriette

Se även 002. Tussilago farfara. Hästhof. - 224. Tussilago Petasites. Storbladig hästhofsört.

Hästhof. Fålfötter. Skråp. — Skreppe. Lerskreppe. Skrep. Hofgräs.
På Finska: Lesken-Lehti. Varsankavio. Yskäruoho.

Stängeln är enblommig, täckt med små, bladlika fjäll. Rotbladen nästan hjertlika och i brädden tandade.

Linn. Flora Su. p. 289. Cl. 19. Syngenesia. Pol. superfl. —
Liljebl. Sv. Flora, s. 365. Kl. 15. Svågrar. —
Murray App. Med. I. p. 139. —
Retz. Fl. oec s. 741. —
Pharm. Suec., Farfara, Radix, Herba.

Vexer på lerjord, som af dess mångåriga och krypande rötter sammanbindes; utvisar källsprång eller vatten i grannskapet. Blommar strax efter islossningen med gula blommor; dess inunder hvitludna blad framkomma senare än blomman, hvilket gaf de gamla anledning att kalla vexten: Filius ante patrem.

Bladen, som mest nyttjas, äro beska, och hafva för lång tid tillbaka varit berömda i bröstsjukdomar. De äro ej hettande, och kunna derföre äfven nyttjas i de bröstets åkommor, som äro förenade med feber och hetta, antingen såsom Té, eller i afkok (decoct.). Mot körtelsjukdomer eller skrofler har afkoket äfven varit gagneligt. Rötterna, som, på visst sätt beredde, duga till fnöske, sägas hafva gagnat, då de, i stället för tobak, blifvit rökte af dem, som varit besvärade af hosta och andtäppa. Rötterna torkas, bultas och göras mjuka for att tjena till fnöske; doppas sedan i vatten, hvari saltpeter är upplöst, då de väl torkade, fatta lättare eld och kallas luttrade.

Tab. vexten i naturlig storlek. — a. en strålblomma. b. en af dem på disken.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.