132. Aira Caespitosa. Tuftåtel.

Tuftåtel. Täkt-tåtel. Tåtel. Jäger. Hargräs.

Bladen äro platta, något syllika. Blomvippan är utbredd och vidlyftig. Småblomstren vid basen håriga, med kort och rak borst.

Linn. Fl. Su. p. 24. Cl. 3. Triandria. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 39, Kl. 3. Tremänningar. 2:qvinn.
K. Vett. Akad. Handl. 1742. s. 20.
H. Gahn Fundam. Agrostograph. 1767. Praes. v. Linne
v. Linnaei Amoen. Ac. Vol. 7, p. 167.
Fischerstr. Ekon. Dikt. I. s. 28.
Bergii Tal om Sv. Ängsköts. s. 59.

Tuftåteln, hvars mångåriga och trådiga rot, som grenar sig, slår nya talrika skott, och derigenom danar tufvor på ängarne, är allmän och växer i synnerhet frodigt till par alnars höjd i fet och något fuktig jord. Tåtelslägtet har 2 blomfoderskal, som innesluta 2:ne tvåskaliga blomster, och hafva intet ämne till något 3:dje dem emellan, hvilket finnes hos Slokgräsen eller slägtet Melica. Af tåtelarterna har en del borst, andra icke; till de förra hör Tuftåteln. Stråen växa upprätt och hafva 2—3 knä. Bladen äro smala, strimmiga, upprätta, inunder släta, ofvantill och i kanten sträfva; rotbladen äro ofta mer än qvarterslånga, men stråbladen äro kortare.

— Bladskärmen spetsig och 2klufven. Blomvippan, som i Juli eller Aug. är utslagen, blir ofta ½ aln lång; på skuggrika ställen är den mest hvit, men annars mörkgrå eller gulaktig och glänsande. Blomstjelkarne sitta kring halfva strået (semiverticillati), äro ganska greniga, hårfina och sträfva. Blomfoderskalen äro mest lika långa, och af de inom dem sittande blomsterna är det ena fastsittande och bart, det andra försedt med stjelk och nedtill finludet. Af blomsterskålen är det yttre bredare, i spetsen ojemt (erosa), eller 3—5 klufvit med borst, som går från basen och på yttre sidan, samt är sällan längre än blomsterskålen. Ibland finnes på våta ställen 3—4 blommor inom båda blomfoderskalen, och v. Linne fann den i Lappmarken med frö, som grodde i blomvippan (vivipara).

Till odling på ängar är detta gräs berömdt och ganska tjenligt; om det sås på god och väl gödd jord, är det visserligen lönande. Kring Falun är detta grässlag på deras så kallade Lindor (igenlagd eller trädes-Åker), det allmännaste, och ger det ymnigaste och bästa hö. Till artificiela ängar, sedan åkern eller landet är väl gödt, passar Tuftåteln ganska väl, och skall ett spannland jord kunna ge nära en parm hö af detta grässlag. Boskapen af alla slag äta det färskt och torrt rätt gerna, i synnerhet om det icke för länge lemnas på roten, förr än det bergas. Det växer rätt väl på torr, sandig jordmån, endast den blifvit väl gödd. Dess frö samlas om hösten, då de äro mogna, rensas och förvaras på kallt samt torrt ställe öfver vintern, i fall de ej sås genast om hösten. Man bör icke alltför länge uppskjuta att afslå det, emedan stråen annars styfna, och höet blir mindre begärligt och födande för kreaturen.

Tab. — fig. a. ett af småaxen, innehållande 2:ne blomfoderskal, inom hvilka sitta 2:ne blomster, försedda med hvar sina 2 blomsterskal, en borst, pistiller och ståndare. — b. roten med stråen och tillhörande blad.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 132. Tuftåtel. I Fl. d. Wett. nämnes att detta gräs genom sin täta växt, skall förqväfva mossa på ängar.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.