133. Ribes grossularia. Krusbärsbuske.

Botanical name: 

133. Ribes grossularia. Se även 133. Ribes grossularia. Krusbärsbuske. - 169. Ribes nigrum. Svart vinbärsbuske. - 199. Ribes rubrum. Röd vinbärsbuske. - 223. Ribes alpinum. Måbärs-buske.

Krusbärsbuske. Stickelbär.

Grenarne äro taggiga. Blomstjelkarne enblommiga och liksom bladstjelkarne stundom håriga. Blomskärmarne 1—2 stundom vid basen hopväxta. Frukten är med eller utan hår.

Linn. Spec. Plantar. Edit. Wilden: Berol. 1797. 8:vo T. 1. p. 1158. Cl. 5. Pentandria. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 100. Kl. 5. Femmänningar. 1:qvinn.
Roth. Hushålls Magasin s. 258.


Krusbärsbuskens artförändringar hafva Örtkännare än betraktat som skilda arter, än som varieteter. Trädgårdsmästare gifva också olika, men ombytliga och osäkra namn, åt särskilta krusbärssorter, som kunna vara släta, ludna, små, gulaktiga, gröna, stora, tunnskaliga, röda m. m. Ehuru det kan vara likgilltigt om man kallar ett föremål, som mycket liknar ett annat, dess förändring eller egen art, blott man riktigt åtskiljer dem och icke säger om det ena hvad som angår det andra: så blifva vi dock här vid Hr. Prof. Dr. Swarz's tanke, och anse såsom särskilt art, den Krusbärsbusken, som ger röda bär (Rib. reclinat.), hvars beskrifning derföre sparas till ett annat tillfälle. Och på samma gällande auktoritet, förena vi till förändringar af samma art, den med släta, hårfria bär (Rib. uva crispa Linn. Fl. Su. p. 75.), som växer vild på Öland, Gottland, i Östergötl. m. m. och den med luden frukt, (R. Grossul.), som planteras allmänt i trädgårdar. Busken är grenig med enkla, 2- eller 3dubbla taggar under knopparna. Bladen äro 3flikiga, inskurna och något litet håriga; håren slutas ofta med en liten knapp. Bladstjelkarne äro längre än bladen. Blomskärmarne äro 1 eller 2, små, ensamme eller sittande mot hvarann, äggformiga och i kanten håriga, stundom vid basen strutformigt hopväxta. Blomfodret är 5klufvit med tillbakaböjda flikar, sittande öfver fruktämnet och blombladen äro 5, fästade jemte ståndarne på blomfodret: stylen är 2klufven och bären hafva många frö. Dessa sistnämda kännetecken utmärka Ribes slägtet, som blifvit fördt till en naturlig Örtflock, hvilken fått namn af pl:ae Pomaceae. Den här beskrifna och ritade Krusbärsbusken blommar i April eller Maj; då bladen börja utspricka, och får mot hösten mogen frukt, ett saftfullt, grönt, slätt eller hårigt nedhängande bär, som innesluter många frö i en slemaktig saftig massa.

Genom odling och omplantering vinnas större, saftrikare och mera tunnskaliga krusbär. Bäst är att hvart 5:te eller 6:te år genom afläggningar göra denna omplantering. De grenar, som ligga nära till jorden, slå snart egna rötter, och sedan de äro skilda från gamla stambusken, kunna de planteras; om unga grenar med konst nedtryckas, fås äfven dylika med rötter försedda qvistar. En gammal buske kan ock sönderdelas, det gamla förkastas och de yngre grenarne med sina rötter planteras, dock anses det förutnämda sättet vara förmånligare. De älska god, lös jord, solsken och icke alltför torrt läge; ehuru de vilda träffas mest på backar.

— Krusbär nyttjas allmänt i hushållen omogna och mogna, torkade, syltade m. m., och hafva syrliga frukters egenskap, att emotstå röta, hindra skörbjugg, vara kylande, läskande m. m. Om bären läggas i rena och torra buteljer, som nedsättas i kokande vatten och snart upptagas samt väl korkas, hartsas, och förvaras i god källare eller i djup brunn, så bibehålla de sig brukbara öfver vintern.

— Vin beredes af dem krossade med påslagit källvatten och lemnade i öppet kärl, hvarefter saften sedan pressas genom linne; till en kanna sådan saft tages ett ℔ socker, och fylles sedan på buteljer eller ankare, och efter 3—4 veckors förlopp, korkas och hartsas kärlet.

— Ättika fås af pressade saften slagen i trädkärl, med tillsats af litet surdeg och rostade ärter. Kärlet täppes någorlunda och ställes 8—10 dygn i solvärma; sedan det slutat gäsa, förvaras kärlet i källare och saften nyttjas som ättika.

Tab. — fig. a. öppnad blomma. — b. pistillen med sin 2klufna styl, förstorad. — c. ett förstoradt hår af dem som finnas på fruktämnet. — d. ett hårfritt bär. — e. ett ludet, båda i naturlig storlek.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 133. Krusbärsbuske. Är genom sitt lätta planteringssätt, allmänna tillgång, nyttiga frukt, täta växt och taggighet, en ibland de tjenligaste till häckar och lefvande stängsel.

— Nouv. Eisprit d. Journ. Af kärnorna, som vid saftens utpressning vanligen såsom onyttiga bortkastas, bereder Hr. Dieudonné ett slags kaffé. Krusbärskärnorna tvättas, sköljas, torkas, brännas eller rostas och malas, samt nyttjas ensamma eller med annat kaffe, såsom vanligt.

— Fl. de. Wett. Utpressade saften ger med socker efter vederbörlig gäsning ett yin, som liknar Moselvin. Grenar och blad sätta på beredd ull vigogne färg, och bären violett.

— Saften liknar Citronsaft om den pressas af fullväxta men ej mogna bär, som stötas i stenmortel med trädstöt. Saften silas och pressas genom linne och kokas sedan till dess den klarnar (ej för länge, då den blir brun), skummas väl och slås kall på buteljer, som hartsas väl, och kan saften sedan förvaras i flera år oskadad. Saften af för mogna bär, kommer lätt i gäsning, och för litet mogna bär ge föga eller ingen saft.

— Mera kan läsas i Fischerströms Ekon. Dikt. Del. 4. s. 24. 167 samt om Stickel- och Krusbärsbuskens ans och njata, i en Disp. under Kalms inseende af Widenins 1757. 4:to.


Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.