080. Betula alba. Björk.

Se även #80, Björk, Betula alba. - #128, Al, Betula alnus.

Björk. På Finska: Koiwu; på Lappska: Säke.

Löfven äro äggformiga, sågtandade och spetsiga.

Linn. Fl. Su. p. 335. C. 21. Monoec. 4:andr.
Liljebl. Sv. Fl. s. 289. Kl. 13. Samkulle.
Murr. App. Med. T. 1. p. 69.
Patr. S. Hush. Jurn. 1782 Okt. s. 85.
Ekon. Dikt. 2 Del. s. 16.
Pall. Russ. Reise Th. 2 s. 186.
Pharm. Betulae Fol. Oleum, Cortex.

Björk finnes allmän i Sverige, Finland och Lappmarkerna; vid roten kan den få 8 alnar i omkrets; växer knappt mera, sedan den hunnit till 50 år; bör vara minst 20-50 år gammal, innan den fälles till brännved. Slöjdbjörk täljes emellan Okt. och Febr. månader, afbarkas genast och torkas långsamt. Virket blir hårdare och starkare, om trädet på roten afbarkas 1 ell. 2 år förrän det fälles. Stubbar, som vid fällningen lemnas, ruttna inom 3, högst 6 år.

— Björken blommar i Maj, med särskilta hängen för hvart kön på samma träd (flor. monoici). Hanarnas hängen, hvilka hösten förut redan börjat synas, bestå af flera småblomster, som utgöras af 3 yttre fjäll (blomfod.), af hvilka det medlersta är sköldlikt, och 5 inre tunnare och hvitare (blomblad); vid basen af de sistnämda finnes för hvart fjäll en ståndare med 2 knappar (antherae unilocul.) nedtill, och 2 på öfra ändan (fig. a.). Honhängen äro mindre, och blomstren utgöras af små aflånga fjäll, af hvilka hvart och ett har 2 andra smärre och njurformiga på båda sidor; dessa dölja 5 fruktämnen, som hvartdera har 2 stift (fig. c.), och af dessa blifva platta vingade fröhus (fig. d.), ämnade att innehålla hvar sitt frö. De mogna om hösten, men vanl. ojemt, och sås i Sept. månad på torr mager jord, helst på afbrända ljunghedar ell. svedjeland; bäst är att på sådana ställen hänga björkqvistar med mogna honhängen uppå, då fröna så sig sjelfva, efter som de mogna.

— Efter ålder, jordmån och luftstreck varierar trädet: hängbjörken är gammal; masurbjörk växer i stenig mark; glasbjörk i kärr; dvärgbjörk på lappska fjällarna.

När trädet om våren vid källossningen såras eller deri borras, utrinner Björklaka, ofta 6-8 kannor om dygnet af ett stort träd, som deraf ej synnerligen skadas, om hålen väl igenpluggas och smetas. Ju närmare roten trädet tappas, ju mera vattenaktig är lakan; af tjocka grenarna fås den bästa. Dess urindrifvande kraft är betydlig, och har genom öfverflödigt bruk gjort Diabetes (urinens omättliga afgång); men har ofta gagnat i skörbjugg, skabb, maskar och stenplågor, förtärd till 5-6 uns ett par gånger om dagen. Björklaka förvaras länge frisk med öfvergjuten bomolja eller svafvelrök, som instänges i kärilet. Af 80 kannor laka, inkokad, fås 5 halfstop god sirap, som äfven lätt kan förvaras. Af surnad laka blir god ättika. Använd vid brygd och brännvins-bränning, skulle derigenom mycken säd kunna besparas. Kokad och väl skummad, med tillsats af socker och något kryddor, samt lemnad att gasa, ger den ett förträffligt vin, som mycket liknar champagnevin. Somlige tillsätta före gäsningen äfven litet vin (se Hush. och Kokböcker).

— Löfven sägas gagna mot skörbjugg, maskar, gikt och stenplågor, nyttjade späda, antingen såsom té, eller i form at extrakt. Dekokt på fina sönderskurna qvistar eller späda löf, skall utvertes bota skabb. Emot gikt och reumatism inbäddas den sjuke i löfven, för att svettas. Dessa späda och friska, samlade före midsommar, och kokade i lut med litet alun, gifva åt ylle, som deri doppas, gul färg; godset kan ock först betas i alunvatten, och sedan doppas i afkoket på friska ell. torkade löf. Om löfven kokas först en timma i vatten, och krita med litet alun sedan tillsättes, samt lemnas att koka ännu ½ timma, så fås på bottnen af kärilet en fin färgad massa, som torkad kallas schüttgult; på samma sätt, men utan krita, tillredes schüttgrönt. Med björklöfs dekokt kan äfven papper färgas. Af outspruckna björkknoppar, destillerade med björklaka, fås en massa, som liknar Mekkabalsam. Björklöf utgöra dessutom godt vinterfoder för får, getter m. fl.

— Barken är antingen grof och duger till garfning, eller fin och hvit, samt kallas Näfver; den inre barken (liber) brukades fordom, i stället för papper, att skrifva på, och nu i hungerstid till bröd, stampad, malen och blandad med sädesmjöl. Dekokt på barken säges hafva gagnat i frossor, i synnerhet förenade med skörbjugg, samt emot utvertes sår; dosis är ett qvarter. Af gamla träd tages barken helst om våren, sönderslås, torkas och males, för att nyttjas i garfverier. Barken, kokad i stark lut och med tillsats af litet tjära, brukas till färgning af fiskredskap. Barkdekokt sätter på lin och hampa röd färg, och med alun gulaktig. Näfvern under fotbladet i skor, neddrager gikt och återställer fotsvett; kimrök till svart målning brännes deraf. Ryssolja, ell. rättare Björkolja, som liknar sotolja, beredes af Barken, som brännes i slutna käril, så att oljan kan samlas (destillatio per descensum). Den bästa är klar och hvit som linolja; den sämre är svart af sot och rök. Den är mycket hettande; men brukas likväl af starka personer invertes till 2 högst 6 droppar i infusion på löfven med en ägge-gula, emot rosen, och utvertes emot maskar. Ryssläder får af denna olja sin mjukhet och Starka lukt, och kallas Juft eller Jukt.

— Masur finnes i roten, stammen och tjocka knölar på grenarna; om trädet, medan det växer, afbarkas på något ställe, blir veden innanföre masuraktig ell. prickig och vresig.

— Friska björkrötter, gräfsvinens (ursus meles) förnämsta vinterföda, lägger fattigt folk stundom på dricka, för att derigenom förekomma att det skall surna.

— Björksvamp (bolet. fomentar.) ger bästa fnösket.

Tab. — fig. a. ett hanblomster — b. ett dyl. sedt ofvanifrån — c. honblomst. — d. frö — e. ett af kottens honfjäll.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 80. Björk. K. Vett. Akad. Handl. T. 4. s. 165.
— 10. s. 49. 13. s. 45. v. Seckendorf über d. hochste Benutz. d. Birke. Leipz. 1800.
— Om Björkens egenskapar och nytta. Pres. Kalm, Resp. Grandberg. 4:to 1759.
— Huru Björkbark bör aftagas, torkas och tillredas 4:0 1774.

— Om detta nyttiga trädslag är mycket skrifvit. På Björk hämta bien sitt bruna så kallade förvax, hvarmed de igensmeta springor och öfverflödiga draghål. Björkolja kan erhållas på samma sätt som bönderne brinna olja af En, Hassel, m. m. (hvilket sätt kallas destillatio per descensum). Af flera brukliga utvägar att skaffa olja af vissa trädslag, kan vara tillräckligt att här exempelvis anföra ett: I en jerngryta, som har ett hål midt i botten, inpackas barken eller veden; grytan täckes med jernlock, tillsmetas med lera, så att ingen luft slipper ut; i en grop i jorden ställes grytan och under hålet i grytbotten sättes ett kärl; jorden packas tätt ikring grytans kanter och på locket göres småningom eld, så att barken eller veden ini må förvandlas till kol; oljan som derunder utsvettas, samlas till botten och utrinner genom hålet i det undersatta kärlet. Den renaste och klara björkoljan brännes i Siberien af ren hvit björkbark, som tages på gamla träd, hvilka i de stora fuktiga skogarna ruttna dels på roten, dels kullfallna.

— Af björklaka tillredes vin, t. ex. till 7—8 kannor laka tagas 7 ℔ pudersocker eller håning, som kokas, skummas flitigt, och när 2 kannor bortdunstat slås det i trädkärl med tapp vid botten. Sedan det något svalnat tillslås 2 ½ stop franskt vin, och när det ytterligare fått afsvalna, tillägges några sönderskurna citroner, hvilkas kärnor äro uttagna, samt 1 ½ lod kanel, 1 lod kardemummor och ett skedblad frisk gäst. Kärlet öfvertäckes och tillbindes, samt lemnas att gäsa ett dygn. Sedan aftappas det på halfankare, hvari nyss förut varit franskt vin, tillsprundas väl, och förvaras 3—4 veckor i källare och slutligen fylles det på buteljer med något tomt rum vid korken, hvilka hartsas väl, samt förvaras upp- och nedvända i fuktig sand och god källare.

— I Leonhardis Forst- u. Jagd-Kal. 1799, s. 174. visas att Björk trifves bäst på sådan jordmån som är mera torr än fuktig, och som består mest af sand; men växer dock äfven i blandad jord.

— Fältbjörkens ved är hårdare och tyngre än ved af björkar vuxne i skogar. Af flera slags masur, räknas den som fås af rötterna att vara grofvast; den af stammen, starkast, och den af grenarne vackrast.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.