057. Inula helenium. Ålandsrot.
Ålandsrot. Helenerot. Hålsrot. På Finska: Hiruenjuuri. Olandinjuuri.
Bladen äro stjelkomfattande, eggrunda, sågtandade, skrynkliga och inunder hvit -ludna. Blomfodrets fjäll äro eggrunda.
Linn. Fl. Su. p. 293. Cl. 19. Syngenes. polygam. superfl. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 361. Kl. 15. Svågrar. —
Retz. Fl. oec. s 527. —
Jahn Ausw. d. Arzneim. 1. B. p. 415. —
Knackstedts Anat. Med. u. Chir. Beobacht. 1797. —
Murr. App. Med. T. 1. p. 154. —
Pharm. Enulae Radix.
Ibland Svenska vilda vexter är denna sällsynt; den är likväl funnen vild i Skåne, Bohus Län och på Öland; men planteras annars temmeligen allmänt. Roten är mångårig och dess höga stjelk bär, i Juli och Augusti månader, stora gula blommor, hvilkas små blomster midt i disken äro pipiga, men omkring kanten tunglika eller med en utdragen jemnbred flik; båda slagen af nämda små-blomster äro försedda med ståndare och pistiller samt kunna derföre frambringa frö.
Roten är tjock, grenig, gråbrun i ytan och inuti hvit; såsom läkemedel betraktad är den aromatisk, lösande och helsosam, i synnerhet mot svag mage och bröstsjukdomar, emedan den befordrar upphostningen. I en gångbar envis hosta gagnade den, kokad i öl och förtärd med tillsats af litet håning. Dess bruk har befunnits nyttigt i slemaktig trångbröstighet, dålig matsmältning, oordentliga regler och bleksot hos unga fruntimmer. Mot utslag berömmes den, antingen såsom dekokt till tvättning, eller såsom pulver med feta ämnen gjord till salfva; och skall den äfven bota skabb hos får. Som Boskaps-medicin träffas den här och der hos Landtbrukare. För reformar lät Knackstedt koka ½ skålp. af roten, skalad, torkad och finskuren, i en ren stenkruka med rent strömvatten 3-4 timmar, eller till dess roten kännes lös och mör emellan fingrarne; under kokningen påspädes kokhett vatten för det som bortdunstar. Afkoket frånsilas och rötterna stötas i mortel med litet nytt vatten och färskt osaltadt svinfett till en salfva, som mornar och aftnar, vid värme ingnides på reformen. Afkoket förtäres i stället för vanlig dryck. Mot maskar är den också försökt. Vanligaste sättet att bruka Ålands-roten såsom hus-medecin är, att tugga den och nedsvälja saliven. Eljest gifves af torkade roten i pulverform till ½ drakme eller mera i sänder, äfvensom den kan tagas såsom dekokt eller infusion, d. ä, antingen kokad eller med pågjutet kokhett vatten, liksom té. För smakens skull kan vid passande tillfällen, vin nyttjas i stället för vatten till infusion, och roten färsk syltas med socker och sådan förvaras. Dekokten inkokad ger Extrakt, hvaraf dosis är 8-10 gran, par gånger om dagen.
— Dess värmande och på utdunstningen verkande egenskap, i likhet med andra kryddaktiga medel, torde gifvit roten anseende mot sjelfva Pestsmittan. Då roten destilleras med vatten, sätter sig i destillations kärlets hals en kamfertlik massa. Medelst röken, då roten brännes, skola mygg fördrifvas. Roten stött tillhopa med blåbär och pottaska ger blåfärg.
Fablen, att vexten uppkommit af Helenas tårar, har gifvit anledning till namnen Helenasrot, deraf Elens eller Elands-rot och slutligen Ålands-rot.
Tab. — a. ett 2könadt pipigt diskblomster. — b. ett strålblomster, (som sitter i blommans kant,) äfven tvåkönadt, men med en tunglik flik. — c. de hopsittande ståndarnes strängar förstorade, hvilkas 5 knappar synas i öfra ändan af fig. — d. ett förstoradt frö, med taggiga borstar. — e. blomfodret med sina eggrunda fjäll eller blad. — f. ett af de nedra bladen på stjelken.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
