102. Poa Fluitans. Mannagräs.
Se även #30, Jättegrö, Poa aquatica. - #88, Slåttergröe, Poa pratensis. - #102, Mannagräs, Poa fluitans. - #126, Hvitgrö, Poa annua.
Mannagräs. Svinsvingel. Gåsgräs.
Blomvippan är grenig, upprätt och utbredd, med trinda, till stjelken tryckta, mångblommiga småax utan borst, hvilkas småblomster äro trubbiga och sjuådriga.
Linn. Fl. Su. p. 33. Cl. 3. Triandr. 2:gyn. (Festuca fluit.)
Ejusd. Skånska Resa s. 349.
Lilj. Sv. Fl. s. 43. Kl. 3. Tremänn. (Festuca fl.)
Blomb. Disp. om nytt. af Mannagräs. Praes. Kalm. Åbo 1772, 4:0.
Rothofs Hush. Mag. 1 Del. s. 515, 8:0, 1762.
Poa-slägtets karakter består deri, att de äggrunda något spetsade blomkronskalen sakna borst; detta kännemärke äger Mannagräset, hvarföre vi gifva det, efter den anledning som Dr. Smith lemnat, hellre rum bland Poa-arterne, än i Festukslägtet, hvars arter hafva borstförande blomkronskal. Gräset växer till 6—7 qvarters längd i vattenrika kärr, dammar och sakta rinnande vatten med flytande blad liksom flottgräs. Det blommar nästan hela sommaren, har mångårig, krypande, vidt utbredd rot och snedt uppstigande strå, som vid basen slår rötter; de öfra bladen äro utbredda, något breda, upprätta, men de nedra slankiga och flytande. Blomvippans grenar sitta liksom småaxen, skiftevis; de sednare hafva 8—12 småblomster hvardera.
— Stundom träffas Mannagräset med mindre grenig blomvippa.
Dess frö, som samlas i Juli ell. Aug. gifva Mannagryn, som komma vanligen ifrån Polen, och äro välsmakande och födande. Med en hatt, sikt eller fint såll, hvarmed man slår fram och tillbaka på axen, samlas fröen om morgonen då daggen än är qvar, ell. efter regn. Fröen falla i sållet med sina skal, torkas sedan, stötas tillika med hackelse i trädmortel med trästöt, dröftas eller rensas; detta omgöres till grynen äro gula, och värderas då i godhet näst Sagogryn. Kliet eller skalen, ges mot maskar åt hästar, som då icke böra vattnas förr än efter par timmar. Gäss, ankor och vattenfåglar veta rätt väl att plocka och förtära Mannagräsets frö. Slåtterkarlar tycka ej om detta gräs, emedan det undviker lian och afskäres med möda. Det är likväl ett godt och berömdt foder för alla hemtamda boskapskreatur, och skulle detta gräs göra de annars onyttiga diken, lergropar och dammar fruktbärande och för landtmannen högst nyttiga, om det vederbörligen odlades. Rötterna kanna flyttas och omplanteras, eller fortplantas gräset om dess mogna frö blandas i lera, hvaraf göras bollar, som kastas i rännilar, dammar och dylika passande ställen.
Tab. — fig. a. axfästet till ett af småaxen — b. ett inre blomkronskal med pistiller, ståndare och håningshus — c. yttre blomkronskal; alla förstorade — d. blomvippans topp eller öfre hälft.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 102. Mannagräs. Rafns anf. st. Fröen mogna uppifrån och nedåt i vippan, samt utfalla lätt. Som gräset nästan hela sommaren ger mogna frö, så böra de dagligen samlas; detta sker bäst med en håf af hårduk eller lärft, med längre eller kortare skaft. För dess mångfaldiga nyttas skull kan det icke nog till odling rekommenderas, i synnerhet på lågländta ängar eller ställen, som stå under vatten. Af ett lod torra gryn, kokade till välling eller gröt, skall en person kunna bli mätt, emedan de svälla mycket då de kokas. Svin äta fröen begärligt, och enligt Fl. der Wett., bli gäss hastigare feta af Mannafrö än af alla andra kända frösorter. Fiskar och i synnerhet Foreller äta dem och bli feta deraf. Får trifvas icke väl af detta, så väl som af andra på sidländta ställen växande grässlag. I Tyskland skördas gräset 5—4 gånger om året.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
